Landa

Jag känner att jag nästan får kortslutning i hjärnan snart. Nu måste jag landa, känna in, andas. Hela helgen nu i jul ska jag bara koppla av. Annars går jag sönder.

En månad

Det har gått en månad nu. Sedan du gick bort. Hur klarar jag mig utan våra djupa, roliga, jobbiga, sorgliga, kloka samtal? All epostkontakt, brev, kort? Våra möten? Du fanns Alltid där. Du var en riktig vän. Och du var så närvarande. Nu är du bara borta. Borta.

Försöker landa

Jag försöker landa. Det känns som om att jag befinner mig i en bubbla och ser omvärlden fortsätta som vanligt. För mig har hela världen stannat upp. Det här är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Allt gick så fort också. Alla planer vi hade. Allt som skulle bli bättre. Det skulle vända. Det Här skulle inte hända.

 Det har gått två och en halv vecka sedan du gick bort. Minnesakten var vacker. Jag tror att du var riktigt nöjd med den. Igår förstod jag att du verkligen är borta, att jag aldrig mer kan träffa dig, skriva till dig, leta efter fina kort till dig, ringa och prata om livet. Du var min närmaste vän. Och det är ett så stort tomrum nu. Vad gör man av det?

Jag har lovat att fortsätta kämpa, för att det ska bli bättre. Och det ska jag göra. Men nu försöker jag bara att landa på något sätt. Små steg framåt. Jag kommer på mig själv med att tänka att nu vill jag ringa dig och berätta om något jag känner eller tänker på eller något som hänt. Det blir aldrig mer så som sagt.

Tomt

Det är tomt. Ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas i. 

En evig saknad.

 Jag saknar dig så vännen.

Vi var tillsammans in i slutet

"Jag kunde åka ner till dig på måndagen, jag fanns vid din sida, fick uppleva dig försvinna, försvagas steg för steg. Det fanns ingen återvändo. Tisdag kväll var du klar här på jorden, du var redo att lämna din kropp. Då orkade du inte mer.


Jag är evigt tacksam för att jag fanns där för dig ända in i slutet. Nu får du äntligen vila. Det gör så ont i mitt hjärta och du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Men inom mig finns du alltid kvar. Var du än är nu så önskar jag dig det vackraste man kan uppleva. Tack för allt.


Kramar till dig min finaste vän."

Åker ner igen

Idag ska jag till läkare och få en sjukintyg. Sen ska jag åka ner till min vän igen, idag om jag hinner beroende på när jag får läkartid, eller imorgon. Känner att jag bara går runt i cirklar här hemma, i en bubbla. Kan inte fokusera, vet knappt vad jag pratar om.
Om jag är med henne så har jag mer "kontroll".

Det är som det är

Jag var och hälsade på min vän på sjukhuset häromdagen. Det var tufft. Men det kändes så bra att få träffa henne. Så viktigt. När man inte vet hur det kommer att gå.
När man har sorg finns det människor, som i all välmening, ska ge goda råd. Men det behövs inte. Det fungerar inte så. Jag känner att man får ta sorgen som den kommer. Någon sa till mig att det är viktigt att visa sig stark inför den som är sjuk. Men det fungerade inte alls, jag började gråta direkt jag kom in i hennes rum.

Hon har funnits i mitt liv sen jag föddes. Jag har alltid sett upp till henne och hon har lärt mig så mycket om livet och hon har varit den som gjort att jag utvecklats mest som människa. Hon är så klok. Och varm. Har man träffat henne så glömmer man henne aldrig. Det säger alla.

Jag önskar bara att det ska lösa sig till det bästa. Jag försöker ta en sekund i taget men jag känner att det sätter sig i kroppen, så fort jag får ett sms eller om det ringer blir jag rädd. Om. Ifall. Det skulle ha hänt det värsta.

Idag ska jag till min terapeut.

Imorgon ska jag till min massör, han sms:ade mig igår och hörde hur det var och om jag behöver behandling. OM jag behöver, jag har så ont i ryggen och nacken, en muskel i nacken har blivit som en knöl. Jag har egentligen inte råd att gå dit imorgon men jag måste känner jag. För att orka.

Och detta var verkligen inget positivt inlägg. Men jag skriver som det är och hur det känns. Om livet.

Bloggaward

Jag har fått en award av fina TantMajsan, tack snälla.

Awardens villkor innebär att länka tillbaka till den du fått den av,
fullborda de fem meningarna och ge vidare awarden till fem bloggvänner.

1: När ingen ser eller hör mig skrattar jag för mig själv, ofta åt mina katter.

2: Jag går aldrig hemifrån utan mina mediciner och snus och pratar bebisspråk med mina katter när jag ska säga hejdå.

3: Min blogg heter som den gör  för att jag jobbar på att ta en sekund i taget i den röra jag lever i nu med ångestproblematik och små marginaler.

4: Om jag vågade skulle jag slappna av mer, lita på mig själv och på livet.

5: Om 10 år kommer jag att ha tagit en sekund i taget i tio år och fått ännu mer erfarenhet,  förhoppningsvis mycket positiv sådan.

Jag ger vidare awarden till Slumpadinkan, Mitt liv i en rosa chokladask och Utsikt.

Sorg

Vad gör man av sorg? Hur gör man?

Min fina vän är i väldigt dåligt skick just nu. Jag kunde känna och höra hennes förtvivlan när vi pratade idag. Det är för hårt att ha det som hon har det nu. Jag önskar så att det vänder snarast.

Tårarna rinner. De kommer oväntat och väntat. Det enda positiva är att jag får bevis på att jag kan gråta för jag gör nästan aldrig det (annars).

Just nu går mina tankar till henne. Hon är ovärderlig för mig.

Jag kommer liksom ingen vart

Nu har jag fått ordning på mina recept och mediciner. Skönt.

På arbetsträningen går det bra. Jag trivs.

För övrigt kommer jag ingen vart. Jag hinner inte med mig själv. Det känns som att jag hela tiden är några steg efter. Jag vet inte om det är någon mildare depression. Jag orkar så sällan ta tag i något. Mail, bloggen, tvätten, städa och pyssla hemma, promenera, träna, gå iväg med tidningar osv. Jag ligger mest på soffan. Jag vet att det brukar komma om man väntar in det men jag har väntat så länge.

Livet är inte rättvist

Jag är helt slut. Totalt. Jag arbetstränar och så ligger jag på soffan. Ibland kommer jag iväg på något och det är skönt. Men min hjärna känns fullproppad. Det är aldrig lugnt. Mitt liv har aldrig varit lugn när jag tänker tillbaka. Men detta känns bara som en parentes just nu.

Min allra bästa vän som jag alltid varit väldigt stolt över, vi är även släkt, har fått cancer. Hon har haft ett fruktansvärt tufft liv hittills och detta var det sista hon behövde. Hon är bara värd det allra bästa. Det är så orättvist. Om jag kunde skulle jag trolla ur tumören, sparka på den, slå den, tortera den, massakera den tills den upphör existera. Jag hatar den. Den har ingenting hos min vän att göra.

Och mina tankar går till henne, att det ska bli bra. Det Ska bli bra.

Alltid är det något

Nej, jag fick inget recept i fredags fast jag ringde igen och fick prata med samma person och hon skulle meddela min läkare om hur orolig jag var över att min medicin ska ta slut.

Och nu är jag sjuk, har ont i halsen och luftrören.

Men det känns ganska ok ändå, jag tycker det är skönt med hösten, lite lagom kyla, mörkret på kvällarna. Bara jag får ordning på vad min läkare håller på med och att jag får recept. Jag får ringa på måndag Igen.

En ny vän till mig, som "kom till mig" i rätt tid, är ett stort stöd genom sitt raka sätt, sitt pushande på mig om att jag måst ta plats och han har verkligen fått mig att inse att jag tar sjukt lite plats i många situationer. När jag drog exempel för honom sa han att det är inte klokt. Och jag vet att han har rätt.
För jag är så rädd för att göra fel. Och jag skyddar andra människor från att bli bortgjorda på bekostnad av mig själv. Han och jag har långa samtal om livet och det är värt så mycket och det är det för honom också.
Vänner är ovärderliga och inte så lätta att hitta.

Jag är mycket tacksam för de vänner jag har.

Jag blir tokig (nästan)

Jag var på väg till läkarmottagningen igår och funderade på vilken kamp jag har med mig själv hela tiden. Jag har ångest och är i beredskap, mer eller mindre, i princip hela tiden. När jag ska gå utanför dörren, om jag möter någon jag känner, om jag ska träffa någon, om jag ska på massage, om jag ska till frisören, om jag ska till läkaren, när jag handlar, när jag fikar med någon, när jag äter med någon, när telefonen ringer, när jag sover....etc....
Jag förstår faktiskt inte att jag orkar vara "stark". Att jag inte bryter ihop. Att jag aldrig, nästan aldrig, börjar gråta.
Men så har jag ju hjälp av mina mediciner. Och blir även "avstängd" av dem.

Den viktigaste medicinen för mig är Stesolid som är ångestdämpande. Och den får man absolut inte sluta tvärt med om man tagit den regelbundet.
Igår när jag kom till läkarmottagningen så är tiden ändrad till den 24:e okt!? Jag hade förberett mig noga och  behövde verkligen diskutera hur dålig jag blev när jag gick över till Sobril och jag behövde Verkligen recept på Stesolid. Och på Apoteket säger de att det är problem med tillverkningen och leveransen av denna medicin i hela EU nu så nu får man jaga Stesolid. Och jag har så att det räcker i c:a fem dagar till. Fick ringa rådgivningen och de skulle meddela läkaren att jag behövde recept igår men jag fick inget.

Jag får panik. Nu har jag sjukanmält mig från arbetsträningen för detta ger mig sådan oro och jag måste sätta mig och ringa nu på morgonen, inte så här tidigt för nu är jag uppe redan 04 men så fort det går att ringa.
Och om jag inte får ut Stesolid, om det är slut, vad gör jag då?
Jag har fått värdefulla råd från en vän om hur jag kan beställa, att jag ska be om recept i olika styrkor. En vän skickade ett mail med mediciner som är liknande Stesolid.
Jag får be om ett recept på typ Iktorivin eller Xanor för säkerhets skull. Men inte vet jag om de kommer hjälpa. Och då kommer jag att sluta tvärt med Stesolid igen. Och blir jag lika dålig igen så kommer ännu mer av mina framsteg vara förstörda!
Jag har inte marginaler över för att behöva jaga min viktigaste medicin. Nu har jag kommit igång med arbetsträning och så ska det här få förstöra. Jag blir så trött.
Och så gäller det att stå på sig. Jag kan inte göra mig själv så dj*a liten och inte våga ta plats och inte våga ställa krav på  t ex alternativ. Jag blir så trött på mig själv!!!!!!!!!

Nu kanske det ordnar sig jättebra men med min generella ångest och panikångest skapar detta sådan oro och ångest så jag blir tokig.
Jag sa det till rådgivningen som jag fick prata med igår för att be om recept att JAG ORKAR INTE BLI SÅ DÅLIG IGEN.

Stökar runt

Nu är jag igång och rensar igen. Och flyttar runt saker.
Sålde min TV idag. Han som kom och köpte den skulle kolla så att det gick att se analogt på tv med den. Jag hade ingen aning. Jag hade boxen ikopplad fortfarande så att han skulle se att den fungerade.
Han höll på ett tag. Jag sa: Det kanske är för att scartsladden från boxen är kvar i tv:n?
Svar: JAG BEHÖVER BARA LITE TID.
Till slut fick jag ringa min bror och så sa han att det ska gå och så provade jag att ta ut scartsladden och då fungerade det.

Har haft en kort uppföljning via mail om min arbetsträning. Ska inte gå upp något i tid på minst en månad. Nästa uppföljning är i början på november. Det känns bra på katthemmet. Jag känner mig ganska trygg där. Sen är det en kamp vissa dagar att t ex fika.

Nu ska jag försöka varva ner.

Jag är ingen morgonmänniska

Det räcker

Så länge jag kan minnas har jag varit högpresterande. Det i kombination med några andra mindre bra sätt att välja att hantera livet gjorde att jag gick in i väggen. Det var över tio år sedan. Jag har förändrats väldigt mycket, eller utvecklats rättare sagt väldigt mycket under denna tid. Med små steg.
Samtidigt som det kan kännas som att jag står på ruta ett när jag får samma vidriga panikångest som tidigare. Om och om igen.

Men.

Nu är jag så fruktansvärt trött på att prestera. Vara "duktig". Det är först nu jag Verkligen känner hur trött jag är på det. Det står mig upp i halsen. Nu får det vara slut på att vara "duktig". Nu ska jag bara vara. Precis som jag är. För det räcker nu.

Så onödigt

Duktiga jag skulle minsann trappa ut Stesolid så fort jag började må bättre. Och fick världens bakslag. Har mått så fruktansvärt dåligt så jag till slut inte kunnat gå och handla, knappt kunnat ta mig fram på tågperrongen etc. Och så har jag pressat mig själv och tänkt att det ska gå över. Till slut kontaktade jag min läkare om att få recept på Stesolid men bara via sekreterare så hon vet inte att jag gått tillbaka till det från Sobril för hon ringde aldrig upp. Men jag har skrivit brev till henne. När jag stod på Apoteket för att ta ut Stesolid som jag hade helt slut på hade jag sådan panikångest så jag kunde nästan inte ens lyfta huvudet och gå fram till kassan för att säga mitt ärende. Det rann svett om mig, hjärtat slog så att det kändes som att det syntes på hela mig, jag skakade och kände att det var trångt i halsen. Sån panikattack som jag fick där har jag inte haft på mycket länge.
Nu har jag sedan i fredags återgått till Stesolid och det fungerar mycket bättre men vid varje försök att handla så har jag fått panikångest och börjat skaka. Det blir så starkt så att hela huvudet skakar till. Det är det där som hjärnan kommer ihåg och fortsätter med. Det var det där som jag hade jobbat bort så mycket, just med att kunna betala i kassan.
Min terapeut sa till mig att han tyckte att jag skulle gå tillbaka till min gamla medicinering och så frågade han mig varför jag började ändra/trappa ner när jag skulle utmanas mer med arbetsträning. För att det är bra svarar jag. Bra och bra?! Jag har inga biverkningar av Stesolid och det är inte bråttom att trappa ner, ingen har sagt det till mig förutom jag själv och en del som inte vet bättre men som inte har med det att göra ens.
Varför kunde jag inte tillåta mig själv att få må bra ett tag? Varför skulle jag Direkt vara "duktig"? För Vem då?
Nu ska jag inte älta i det men har lärt mig en ordentlig läxa. Nu gäller det att jobba bort panikattackerna när jag handlar igen. För det är svårt när man inte kan handla när man vill.

Arbetsträning

Jag har känt mig väldigt orolig i kroppen. Riktigt konstig faktiskt. Jag tänker att det kanske har att göra med att jag slutade med Stesolid och gick över till Sobril. Även om min läkare sa att det inte skulle märkas om jag gick över från 10 mg Stesolid till 30 mg Sobril. Jag kan nästan hoppas att det är det för då är det övergående.
Jag har bestämt, i samråd med läkaren, att jag ska ha kvar Stesolid för säkerhets skull iom att den är snabbverkande. Men bara för "extrema situationer". Den finns inte ens på lager nu så jag vet inte.

Har varit på Katthemmet på möte och nu är det beslutat att jag ska  börja arbetsträna där på tisdag. Tre dagar i veckan. Till att börja med i tre månader. Det känns underbart. Vilken arbetsmiljö!

När jag åkte hem fick jag sån panikångest så jag knappt klarade av att handla. Jag försöker tänka att det har att göra med att man går in i något nytt och okänt men det är tungt när man väl har den där paniken.

Men varje dag är en ny dag. Jag försöker se mer till nuet och lite framåt. Försöker att inte tänka så mycket på sådant som hänt som varit negativt. Speciellt inte ångestattacker för då skrämmer jag bara upp hjärnan ännu mer. Tanken är att hjärnan ska glömma bort det där försvaret som visar sig genom panikångest.

Gå inte dit

"Tänk dig din oro som ett minfält. Gå inte dit. Gå till din längtan istället. Det är där rosorna bor."

/Lena Forsell

Avslut

Imorgon fredag så är det min sista dag på kursen. Det känns så bra. När jag ser tillbaka på den här tiden så har jag lyckats på många sätt. Och även om jag känner mer ångest nu igen så kan ingen ta ifrån mig de steg jag tagit framåt.

Någonting som jag har blivit bra på, kanske till viss del pga att jag blir avtrubbad av medicin men ändå, är att jag inte oroar mig för framtiden. Tankar kan komma men sen försvinner de. Det känns som att jag har gett upp oron. Jag tar en dag i taget. Även om jag vet att mitt liv kan förändras till det sämre, att jag kan bli av med min tjänst, att jag kan bli av med min sjukpenning/rehabersättning och får gå till soc så orkar jag inte oroa mig.

Det har tagit mig flera år att komma dit.
Och det ska inte jämföras med den generella ångesten jag har, för den har jag hela tiden, det är en allmän stark oro i kroppen som maler och maler men det är inte för något speciellt. Jag kanske har lärt mig att känna skillnaden?
Men vad skönt det skulle vara om jag bara fick vila hjärnan och kroppen. Känna att hjärtat slog lugnt, ingen kvävningskänsla runt halsen etc. Jag vet inte hur det känns, att få vila på riktigt.

Snurrigt

Igår hade jag min lediga dag. Jag var som ett levande lik hela dagen.

Idag satte jag mig vid en dator för att göra lite Exceluppgifter men det var lite knepigt. Jag skickade mail med övningar till läraren och så kom han ner och han kunde knappt programmet själv, det var en Gammal version. Så nu ska jag sitta i en annan klass de sista dagarna. Jag behöver inte följa med i undervisningen utan kan göra mitt eget arbete. Och så ska jag ha kontakt med min ordinarie lärare minst en gång till för jag ska få intyget. Tre och en halv månads datautbildning! Jag förstår inte vart tiden tog vägen. Snart förstår jag ingenting längre.

Sen har jag varit och fått behandling av ryggen och nacken. Superskönt. Jag är alldeles mörbultad när jag går därifrån, på ett skönt sätt. För det känns som att spänningarna sitter så djupt ner i musklerna och han går verkligen ner på djupet i musklerna för att få igång blodcirkulationen.

På måndag ska jag till frisören, det ska bli så skönt. Samtidigt är det en av mina värsta ångestfällor. Jag tar alltid extra behovsmedicin innan ett frisörbesök, annars skulle jag inte kunna gå och klippa mig.

Livet känns lite allmänt snurrigt just nu, jag vet inte riktigt varför.

Eget arbete

Idag pratade jag med läraren det första jag gjorde när jag kom till kurslokalen. Jag ska nu få göra eget arbete vid en enskild dator på en annan våning. Det känns ok. Tråkigt avslut på kursen men bra att det gick att lösa.

Imorse vaknade jag 04, tittade på en film och fixade lite. Hjärnan vill inte lugna ner sig. Jag ska börja med min "släppa-taget-meditation" igen som legat på is ett tag. Den är riktigt bra.

Det har fungerat bra med Sobril istället för Stesolid på morgonen *peppar peppar*. Jag tar ganska hög dos av Sobril men ändå.

Hoppas jag kan stryka den nu

Imorse vaknade jag 05. Var helt kallsvettig och uppstressad. Tittade på en film och städade lite och lät tiden gå tills jag skulle till läkaren. Jag var även uppstressad/nervös inför läkarbesöket fast det alltid går bra hos henne, hon är jättebra för mig. Men sover man dåligt så är man i sämre skick, vare sig man är sjuk eller frisk. När jag får hjärtklappning p g a att kroppen får jobba på mer iom sömnbrist så tolkar min hjärna det som ångest.

Jag har lyckats byta ut behovsmedicinen från Stesolid till Sobril. Mitt nästa steg nu är att även byta ut den Stesolid jag tar varje morgon mot Sobril. Steget efter det är att få bort morgonSobrilen och bara ha vid behov. Men det steget är en senare fråga.

Så nu kan jag stryka Stesolid från min lista, förhoppningsvis går det bra!

Förvirrad

Gissa om jag sa till om att byta klass idag...Näe. Jag sköt på det först till rasten och sen till efter kursen och nu har jag skjutit på det till måndag. Jag försöker tänka att detta är en uppgift som jag ska genomföra som en del i min rehabilitering. Att stå upp för mig själv.
Men det var längesedan jag var så förvirrad. Han är så manipulativ så man har inte riktigt fattat vad han har hållt på med. Nu sitter han och tycker synd om sig själv och är sur på Mig. Han tittar på mig med onda ögon och säger HEJ. Han gör sig själv till ett offer.

Jag känner att jag måste landa lite. Det känns som att min hjärna går på extremt högvarv.
Nog om honom.

Jag har trots allt gjort framsteg. I vissa situationer har panikångesten försvunnit, eller iaf backat. Och ju mer man är med om det desto mer försvinner betingningen som  hjärnan fått. Hur länge man än har haft panikångest. Det är aldrig försent, hjärnan blir aldrig "förstörd" i det avseendet.

Jag ser fram emot katthemmet. Väldigt mycket. Veckan efter att jag slutat kursen ska jag på möte med AF/Faros och katthemmet och då går vi igenom hur det ska läggas upp. Jag vet inte hur länge jag får arbetsträna där.

Idag var det lite höst i luften. Jag tycker det är skönt. Ser framemot att tända värmeljus.

Tung period

Jag har bestämt mig för att prata med samordnaren för kurserna där jag går. Jag tänker inte gå de sista två och en halv veckorna i samma klassrum som honom. Det här var tänkt som rehabilitering för mig och det fungerade så bra under lång tid men nu har jag blivit sämre. Jag ska be om att få gå i en annan klass om det går. Jag sitter inte bredvid honom en enda dag till. Även om jag tvivlar på mig själv och vad som är rätt och fel och hur "stort" detta är som han har gjort så kommer jag berätta för samordnaren iaf. Jag skiter i om jag gör fel, säger för mycket etc. Jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd.

Ingen i klassen vet om någonting men idag pratade jag med en kille som går i en av de andra klasserna. Jag kände att jag behövde prata med någon där för jag har känt mig så ensam sedan detta har hänt. (Den där mannen är väldigt social och sitter i korridoren och fikar och kör på och då blir det att jag går ut istället.) Han blev helt chockad och förbannad. Han tyckte verkligen att jag skulle prata med någon om vad som hänt. Det kändes bra.

Imorgon ska jag träffa min terapeut igen efter hans semester så jag hinner prata med honom också innan.

Oavsett hur stort eller litet det har varit så har jag fått mer ångest igen, sömnsvårigheter (extrema mardrömmar så att jag vaknar tidigt av ångest och kan inte somna om). Ont i nacken.

Men det är inte klokt att jag ska behöva söka bekräftelse från så många andra om det jag känner är ok!? Jag vill kunna lita på min egen magkänsla och mina gränser och utgå ifrån dem. De är rätt för mig.

Det känns så trist att det ska sluta så här. Ska till läkaren på fredag och inte vet jag vad man ska göra åt min sömn, jag har så mycket ångest när jag vaknar så att jag skakar.

Men förutom det så fortsätter jag gå mina promenader innan jag åker hem och vilar. Jag har tittat mycket på film och jag läser en bra bok. Kokain heter den.

Gränslöst

Har varit en jobbig period. En man (gubbe) på kursen och jag som pratat väldigt mycket med och trott ha varit en givande kompisrelation blev helt gränslös. Jag kände mig totalt uppäten och äcklad. Skrev ett mail till slut där han fick höra precis vad jag tyckte om hans beteende. Jag skrev att vi bara skulle säga hej till varandra.

Jag var hemma några dagar för att jag hade så mycket ångest och ont i nacken. När jag väl är tillbaka börjar han skriva post-it-lappar!? Jag bara skakade på huvudet åt honom. Dagen efter börjar han ställa frågor till mig när det är människor runtomkring. Snäll som man är så håller man masken även om jag var extremt kort mot honom och gick därifrån. Sen satt jag i klassrummet och bara skakade. När han kom in började han fråga igen, då sa jag VARFÖR kan du inte respektera mina gränser?! Han mumlade något tillbaka och tyckte synd om sig själv. Det känns i luften hur synd han tycker om sig själv och hur egoistiskt han är.
OM han fortsätter på måndag så kommer jag inte ta hänsyn till att det är folk som hör, då kommer jag bli vansinnig.

Han har bara förstört hela min sista tid på kursen. Dessutom har jag fått mer ångest igen och mer värk. Det ska vara f*n att man aldrig kan få lugn och ro.
Och jag är så besviken på mig själv för att jag har så svårt att säga ifrån ordentligt på en gång. Jag har lovat mig själv att aldrig mer låta någon trampa på mig och så tillåter jag det igen.

Tvivel

"Tron kan försätta berg men tvivlet ser till att sätta det på plats igen" 

T Danielsson

Jag är försiktig

Det har gått framåt och det är skönt. Nu har kursen blivit som en trygghetsbubbla för mig. Oftast. Jag har min ångest hela tiden men den styr inte mitt liv lika mycket längre. När man börjar bli bättre balanserar man på en tunn lina så jag är väldigt försiktig med att "ropa hej". Så fort jag är trött, har ätit dåligt etc så lurar panikångesten på mig. Jag kan inte lita på mig själv och i vissa situationer är jag väldigt utsatt. Jag har tidigare tagit för stora steg framåt för snabbt och fått bakslag. Jag orkar inte det en gång till. Så jag tassar fram. Och jag säger att jag klarar av vissa saker lite bättre ibland. För panikångesten är fortfarande ett stort handikapp för mig.

Jag var på idrottsmassage igår. Det var den bästa massagen jag någonsin varit på. Han tog i ordentligt, ner på djupet och han visste verkligen vad han gjorde. Han sa till mig: Ja du....jag förstår verkligen att du har ont. Att du har gått med det så länge också. Så jag ska dit igen. Det var underbart samtidigt som jag kände hur fruktansvärt ömma mina muskler är och spända så att de nästan känns som ben istället för muskler.
Jag var alldeles groggy när jag gick hem.

Nu ska jag sova. God natt.

Tiden går

Det går jättebra på kursen. Känner mig mer och mer avslappnad och ser nästan alltid fram emot att få åka dit. Jag är oftast tidigt ute så jag brukar sätta mig på en bänk i närheten av kurslokalen och bara andas en stund innan jag går in.

Jag har blivit mer social också, eller orkat träffa vänner och familj mer på senare tid. Det känns enklare nu. Det blir inte ett stort projekt för mig. Och mår jag dåligt så tackar jag nej. Var t o m ute i lördags kväll, satt först på en mysig uteservering, sen blev det ett rörigare ställe där man står som packade sillar och det aldrig finns något ledigt bord. Det är ingenting för mig. Det har det aldrig varit. Men det kändes mysigt att få göra sig lite fin och åka in till city och vara social och känna sig ok.

Det är svårt att veta hur många steg framåt jag tagit men det kanske jag inte ska tänka på så mycket. Jag har dåliga dagar och bättre dagar som alla andra bara det att jag får panikångest och är extremt trött och har ont i nacken när jag har dåliga dagar.

Imorgon ska jag på massage, det ska bli superskönt! Det är ordentlig massage och det passar bra för mina spänningar i rygg och nacke.

Sömnen har varit väldigt varierande. Häromnatten vaknade jag 03 och kunde inte somna om, en annan dag sov jag hela dagen, halva kvällen och hela natten.
Nu ska jag prova att göra ett uppehåll med Circadin. För att se om sömnen fungerar ändå.
En morgonmänniska har jag aldrig varit och kommer nog aldrig att bli men jag kommer upp iallafall.

Balansgång

Det bara snurrar i huvudet. När jag satt på perrongen idag för att åka och möta mamma så var det ett barn som skrek lite. Jag fick nästan panik, det skar sig igenom hela kroppen.

Jag somnade om vid 05 i måndags. Gick inte på kursen men åkte senare och hade mötet på katthemmet. Chefen där var underbar. Hon förstod precis vad arbetsträning innebär och att jag ska ta det lugnt i början. Hon sa många kloka ord. Det var ganska stort där och lugn atmosfär. Jag var öppen med min sjukdomsbild och att jag bl a kan ha svårt med kontakten med andra människor när man ska fika t ex. Och hon förstod mig. Och man behövde absolut inte fika om man inte ville. Man kunde vara och gosa med katterna istället. Hon sa att det gick jättebra att jag börjar där i september och hon sa att hon trodde att jag skulle passa in bra där. Och vad många katter det fanns!
Det var siffror från 1-5. 1 var superkelig och heltam. 5 var typ "gå inte nära, var försiktig". En svart katt låg uppe på en kattbräda, den hade 4. Hon stack in huvudet och sa hej på dig mjukt och den fräste surt tillbaka. Och jag kände bara att jag kommer kunna göra skillnad där. För med tålamod så får man förtroende av katter. Det sa hon också, att det är så härligt när man märker det.

Idag var jag inte heller på kursen. Känner mig överkörd av en ångvält. Jag har nog gått lite för fort fram. Fått för mycket intryck. Känner mig överhopad av saker men jag vet inte vad det är egentligen. Känner hur ångesten kryper under huden.

Har tagit en Propavan nu, som jag egentligen har slutat med, men jag behöver få balans på sömnen igen, och kan jag sova inatt så går jag på kursen imorgon och så kan jag bli lite lugnare angående sömnen.
Funderar på att fråga läkaren om jag kan få byta ut Stilnoct mot Imovane om det här fortsätter, för vad jag vet så har Imovane längre verkningstid.

På torsdag kommer min pappa och hälsar på över helgen och sen är det måndag igen och kurs och jag känner att tankarna rusar runt, det brukar inte göra det längre, jag brukar inte tänka längre än en dag i taget men nu är jag så stressad i huvudet.

Nu gäller det att stanna upp. Andas. Kanske backa lite.

Ur balans

Inatt har jag varit vaken nu sedan 02. Har känt mig snurrig hela helgen och mår illa. Har fått någon form av värmeutslag på bröstet. Eller soleksem, om man kan få det flera dagar efter att man har solat? Kroppen mår inte bra just nu. Och jag vet inte hur jag ska göra med den här dagen. Jag ska inte bara på kursen idag utan också ha möte med chefen på katthemmet. Vill helst inte ringa och boka av det fast jag vet att det är helt ok att göra det. Direkt är man tillbaka i att prestera, vara duktig, inte göra fel. Tankarna rusar iväg lite att det inte ger ett bra intryck att ringa och säga att man är sjuk första gången man ska ses. Och jag är ju inte sjuk på vanligt vis utan mer att jag kan vara så utröttad att jag får panikångest och det känns ännu värre att ställa in i sista sekund. Jag får se hur jag gör.

Kanske ska kolla om jag har feber?

Torsdag till fredag sov jag tre timmar, freda till lördag sov jag 14 timmar, igår sov jag kanske åtta timmar och nu tre timmar. Men jag kanske somnar om. Någon värme kan jag inte skylla på för det är svalt och skönt inatt.

Det bara snurrar i huvudet, känns som att jag gjort lite för mycket på sistonde men jag kommer inte riktigt på vad. Känner mig överbelastad just nu.

Näe, jag går och kollar om jag har feber.

Hoppas ni sover gott.

Relationer

Det senaste längre förhållande jag hade tog slut i början av 2004. Det var ett fint förhållande. Efter det har jag dejtat lite eller haft korta relationer, inte så många. Men jag har verkligen inte klarat av att bli lämnad. Jag har blivit helt hysterisk. Fast jag knappt hunnit lära känna killen! Det sitter djupt i mig. Jag har ibland inte ens hunnit få några känslor för personen och sen när han har backat ur så har jag blivit helt knäckt.
Jag har troligen dessutom skrämt bort dem genom mitt sätt att "klänga mig fast" tidigt. Men jag var ännu värre förut. Jag har stått ut med mycket och blivit utsatt för psykisk misshandel av olika slag. Långa historier.

Hösten 2007 träffade jag en kille som var väldigt sjuk psykiskt. Jag minns inte riktigt hans diagnoser men han var farlig. Jag lurade mig själv att han var bra för mig för att jag själv var sjuk och från början förstod jag inte att han var farlig. Vi sågs i några veckor tror jag, jag minns faktiskt inte exakt. Det slutade med att jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av honom när han var på väg in i en psykos.

Jag har inte haft någon relation sedan dess. Varit på två dejter bara. Det var som att kroppen och hjärnan stängde av efter övergreppet. Samtidigt var gränsen nådd där. Jag känner att jag verkligen aldrig mer kommer tillåta mig att trampas på mer av någon. Om jag träffar någon ska jag gå sakta fram och vara ärlig mot mig själv. Och mannen ska verkligen tillföra något positivt i mitt liv och vara en trygghet. Jag vet verkligen vad jag Inte vill ha.

Senaste tiden har jag börjat känna att skulle kunna träffa någon, att jag verkligen vill det nu. Han finns därute. Jag vill verkligen tro att det är så. Och att vi möts. När det är dags.

Skynda långsamt

Jag har flera gånger sedan jag blev sjuk försökt skynda på min läkning till ett friskt liv med jobb etc. Det har slutat med bakslag varje gång. Hur gärna man än vill så går det inte att skynda på. Det tar tid och det ska ta tid. Bara att acceptera. Därför är jag noga med att lyssna på min kropp och själ. Vad vill jag och vad behöver jag och vad har jag för förmåga och kraft just nu. Just precis nu.

Ibland går jag och lägger mig och sover vid halv åtta. Ofta sover jag på dagen ett par timmar. Hemma har jag det ofta tyst, ingen musik, ingen TV. Men ibland är det härligt med musik. Jag sitter ofta på balkongen när vädret är ok.

Nu har jag börjat ta en promenad direkt efter kursen. Jag går en bit i City men sen kommer jag till vattnet och går en fin väg. Det tar c:a 45 minuter. Tror jag. Och det känns ok. Det är inte för att jag "måste", det är för att jag nu orkar det och för att jag vill. Vattnet och naturen runtom är dessutom helande och jag kan meditera lite på vägen.

Jag har tagit ett steg framåt

Jag känner att en process har pågått en tid och det har smugit sig på mer kunskap om mig själv och vad jag behöver. Någonting håller på att förändras. På ett positivt sätt.

Idag var jag på kursen, jag har fått en "bästis" där, en engelskman i medelåldern som ger mig positiv energi. Det är han som säger, på sitt alldeles speciella vis, "grubbla inte".
AF-handläggaren ringde mig och det är klart nu med att jag kan gå kursen en månad till, det blir till i början på september! Jag har hört flera som sagt att det är jättesvårt att få det, speciellt på den AF som jag hör till så jag har tur.

Ikväll var jag på ett katthem och hälsade på. Det var så lugnt och mysigt där med trevlig personal. Katterna var givetvis underbara. Samtidigt kände jag sorg i hjärtat att de sitter där. En del har såklart fått det bättre när de kommer från misär men en del har kommit dit p g a tidsbrist, allergi, dödsfall...Men det är fantastiskt att det finns katthem, att vi är så bra på att ta hand om djuren här i Sverige. Och varje dag fick en katt gå fritt i rummet.

Nu har jag mailat dem om att jag gärna vill arbetsträna där. Jag pratade med en i personalen som var där nu på kvällen och hon trodde inte att det skulle vara några problem. Och speciellt inte på vardagar dagtid. Hoppas!
Jag kände mig lite instängd och jag fick ångest men inte extremt, jag försökte tänka att jag var nervös och att det är normalt. Sen försökte jag att inte tänka så mycket på ångesten.

"Det går bra nu" som Petter säger...

Hjärnstress

Veckan som har varit har jag gjort någonting varje dag. Med andra människor. Hur trevligt och bra det än känns så tar det på mina krafter. Det är jag också väldigt medveten om. Min högstanivå gällande intryck och energi är betydligt lägre än innan jag blev sjuk. Det har jag accepterat.
När jag har varit på kursen måste jag åka hem och sova ca två timmar.
Oftast orkar jag bara göra en aktivitet per dag.
Mellan varven behöver jag dagar där jag är helt för mig själv. Så att jag kommer ikapp mig själv och kan landa.

Imorgon ska jag hälsa på ett katthem där jag ska söka arbetsträning senare.
På tisdag är det kurs (måndag också) och på onsdag ska jag vara alldeles ledig och för mig själv.
Torsdag och fredag är det kurs och helgen är ledig tid.

Lagom är bäst.

Två dagar

Varje vecka har två dagar, för vilka vi inte ska hysa oro,

två dagar som ska hållas fria från fruktan och farhågor.

En av dessa dagar är gårdagen,

med dess misstag och bekymmer,

dess värk och smärta.

Gårdagen har för alltid passerat bortom horisonten.

All världens rikedomar kan ej göras ogjord

en enda av våra handlingar, ej få ett enda av våra ord osagt.

Gårdagen är för alltid borta.

Varje vecka har också en morgondag,

vars börda ej ska tynga oss,

dess stora möjligheter och små prestationer.

Också morgondagen ligger bortom horisonten.

Men också morgondagens sol ska lysa.

Strålande mot en klarblå himmel eller dold bakom en mask av moln

- men den kommer att lysa.

Och tills dess den stiger fram har vi ingen andel i morgondagen.

Den är ännu ofödd.

Så återstår då bara en dag. I dag.

Varje människa orkar strida en enda dags strid.

Det är bara när du och jag bär bördan

av dessa två fruktansvärda evigheter

- gårdagen och morgondagen - som våra krafter sviktar.

Det är inte dagens upplevelser som tynger våra axlar mot jorden

- det är vår känsla av skuld och bitterhet för vad som skedde i går

eller bävan inför vad morgondagen månde ha i sitt sköte.

Så låt oss leva bara en dag i sänder!

(Christer L. Nordlund)

Drömmar

Inatt drömde jag att jag mördade en man nere i tvättstugan. Nu har jag drömt flera nätter att jag dödar. I drömmen visste jag att jag skulle bli upptäckt och gripen och jag tänkte på hur det skulle bli när jag blev av med jobbet, hur det skulle vara att sitta i fängelse, vad min omgivning skulle säga.
Sen har jag en återkommande dröm om att jag bor kvar i en annan lägenhet också som jag glömt att betala hyra för och så vet jag inte vilken lägenhet jag har till slut. Den andra lägenheten är en liten liten stuga.

Vad har jag för dagdrömmar? Vad drömmer jag om?
Att kunna sova.
Att bli frisk, så gott det går.
Att träffa drömprinsen.

Jag är tacksam

Idag var jag på kursen som vanligt. Stannade en timme extra, det har jag gjort tre dagar, för att känna på hur det känns och för att få vara ledig imorgon.

Sen åkte jag till mötet med AF och FK. De hade pratat innan med varandra och min handläggare från AF hade läst mitt mail om vad jag tänkte var bäst för mig framöver. Det var INGA problem. Det här med registrering som arbetsträning nämndes inte ens. De beviljade en månad till på kursen, det enda som gäller är att det finns plats men det verkar inte vara några problem. Och så pratade vi om att det är åtta timmar i veckan som jag orkar just nu. Det positiva med kursen är att jag kommer hemifrån, har en rutin, träffar människor i en ganska kravlös miljö och inte har så stor press på mig att lära mig massor av nytt eftersom jag kan det mesta.

 Och att jag skulle få söka arbetsträning på ett Katthem efter kursens slut! Om jag får en plats på ett katthem ska jag ge katterna så mycket kärlek så att det svämmar över i hela lokalen!

Mötet var över på 20 minuter och jag skulle inte byta till någon annan arbetsförmedling i höst som det var lite frågetecken kring förut. Jag ska vara på denna FAROS-specialiserade förmedling minst till mars nästa år. Och min sjukskrivning är beviljad (tre månader i taget beviljas det).

Båda handläggarna är så mjuka och empatiska. Och det är jag så tacksam över. Jag känner ingen press från dem och det känns att de verkligen vill mitt bästa. Det gör skillnad till det bättre för mig och jag vet att jag är lyckligt lottad, att alla inte har samma tur.

Undanskyfflad

När jag gick ner i trappen där kurslokalen är gick jag förbi en kvinna som pratade med samordnaren där. Jag hörde henne säga att nu skulle hon sitta och registrera vad hemtjänst gör hos pensionärerna. Ska alla göra det?! Och det ska vara arbetsträning? Näe...det har blivit ett klassamhälle som skrämmer mig. När jag kom till kursen idag kände jag sorg och ilska. Jag känner mig undanskyfflad. Vad kan datakursen kosta? Varför inte lägga de pengarna på terapi etc? Jag har inte fått en enda krona från FK för någon rehabilitering.

En man som går på kursen kommer nästan aldrig, när han någon gång dyker upp vänder han oftast i dörren eller sitter en halvtimme vid en dator. Jag känner att han inte är på rätt plats. Men det ser bra ut på pappret, statistiken.

Imorgon ska jag på avstämningsmöte med FK och AF, trodde det var på onsdag men det är imorgon. När det gäller min panikångest/ångest så har det inte blivit något bättre. Vissa dagar går det lättare och vissa dagar är det jättejobbigt. Jag stötte på en av mina grannar på gården och vi stod och pratade och jag började kallsvettas och skaka och gjorde allt för att det inte skulle synas, precis vad jag inte ska göra. Då kände jag att jag kanske aldrig blir frisk. Men det måste man bli i dagens Sverige.

Grubbla inte

På kursen har jag fått bra kontakt med en äldre man som har engelsk brytning. Vi pratar om allt möjligt. Igår hade vi sällskap på tunnelbanan och när jag skulle gå åt mitt håll (för att fika med min syster) frågade han om jag hade pengar och jag sa att det har jag (det kändes som att han från hjärtat ville hjälpa mig på något sätt) och sen sa han till mig: Grubbla inte. Det finns inget att grubbla över. Man lever bara en gång och så får man försöka hänga med. Men grubbla inte. Det hjälper ingenting. Gör så att du mår bra och skit i resten.


Det var enkla ord men satte sig i skallen på mig. Jag kom på mig själv igår kväll när jag började tänka på något som jag ändå inte kunde göra något åt att "Stopp, grubbla inte" och så försvann de tankarna.

Framsteg

Ett väldigt stort framsteg som jag gjort är att jag inte längre försöker ta ansvar för alla andra människor runt omkring mig. Och jag klamrar mig inte fast vid människor, t ex familjemedlemmar, bara för att man haft bra kontakt förut eller för att det "borde" vara på ett visst sätt.
Det är ett stort steg jag tagit. Där kan jag känna att jag verkligen jobbat med mig själv.
Förut tog jag ansvar för alla och ingen fick bli ledsen, arg, besviken, känna sig utanför osv. Jag tog på mig allt. Jag har insett att jag aldrig tänkt i ett möte att Jag ska ha en bra stund. Jag har tänkt att personen/personerna jag träffar inte ska bli besvikna, att allt ska göras "rätt" av mig, krav krav krav krav.

Nu gör jag det jag känner för. För min skull. Jag ringer om jag känner för att ringa. Jag blir inte besviken längre på andra som förut. Jag har strukit många måsten.

Som min terapeut har beskrivit det, att jag har levt som att jag går ut på scenen med andra människor och sen när jag är själv sjunker jag ihop som en hög i logen. Ungefär så.

Förut fick jag aldrig göra minsta lilla fel. Jag skulle vara lugn, glad, trevlig, förstående etc. Även under många år som sjuk har jag betett mig så. Det är först senaste tiden som jag kommit fram till ett nytt sätt att tänka och agera på.
Det är lättare att leva med det förhållningssätt jag har nu.

Drömmar m m

Inatt drömde jag om kursen. Jag hade en jättetjock databok med uppgifter. Varenda uppgift var svår och rörig och jag blev aldrig klar. Jag höll på att bli tokig. Alla andra var fientliga mot mig och hjälpte inte till och alla blev klara långt före mig. Sen var det en kille som jag var förälskad i som blev så elak mot mig. Jag svävade mellan att söka bekräftelse och att vara arg på honom. Sen hände en massa saker och på slutet så viskade killen till en tjej att hon skulle försöka döda mig, hon viskade "Jag kommer att döda dig" och jag gick i taket och skrek att "Du kommer aldrig någonsin klara av att döda mig" och så tittade jag på läraren och han skakade och svettades och så sa han tydligt "Nu är det så här att varje människa sköter sin egen död och ingen annans".

Idag ska jag till terapeuten. Det känns bra. Jag är alltid lite klokare efter ett besök där. Sen ska jag möta mamma och köpa tyg till mitt draperi. Det ska bli så mysigt när det är klart.

Jag såg en dokumentär om kärlek på svtplay.se. En del var riktigt intressant. Som att kroppen vet att man är intresserad av någon innan hjärnan gör det. De sa att man lyfter på ögonbrynen när man ser på personen. Och  förälskad kan man vara allt ifrån tre månader till tre år! Tänk om man kunde få vara föräskad i tre år!

Galen natt

Inatt drömde jag extra mycket. Jag drömde att jag var med en gammal vän på bio. Filmen var fyra timmar lång. Helt plötsligt var jag med i filmen.

Jag var en actionhjälte, jag kunde döda andra människor blixtsnabbt. Först dödade jag fyra killar på en gång, jag bet sönder magarna på dem på några sekunder. Sen var det en kille som överföll mig i en trappuppgång, jag tog en kniv som han tappade och högg honom rakt in i ryggen, flera gånger, och det kändes verkligen som att man kom igenom kött och ben. Jag vaknade av att jag slog med handen ner i sängen.
Sen drömde jag att jag hade en infekterad fingertopp och så sprack den till tre hål, ut kom först två levande vita maskar och sen en stor silverfärgad orm som var jättefarlig. Det var så sjukt äckligt så att jag fortfarande känner att det är obehagligt.

Senare drömde jag att min vän blev mördad och att jag förlovade mig med hennes kille någon timme efter, och så började jag berätta detaljerat om en artikel som jag läste (på riktigt) i SvD. Så då vaknade jag av att jag förklarade ingående om artikeln och så hörde jag mig själv säga halvvaken att varför ligger jag här och pratar och förklarar i onödan.

Jag drömmer mardrömmar/stressdrömmar varje natt. Men det här var extremt. Jag hade så mycket ångest när jag vaknade så jag visste inte om jag skulle orka gå på kursen idag. Men det gjorde jag. Fick stark panikångest i klassrummet och tog behovsmedicin, så mycket jag kunde. Även om jag vet att det troligen inte hjälper när det gått så långt är det som att reptilhjärnan tar över och tar till alla lösningar som går även om de inte är bra.

Kaos

Nu är det kaos i min hjärna. Min handläggare från AF kom på besök och pratade med mig och lite med min kursledare. Vi kom in på att ev. förlänga kursen så att jag kunde lära mig sådant jag inte kan också. Och det verkade som att det kommer gå att diskutera iaf, jag ska på uppföljningsmöte nästa vecka med AF och FK. Och så sa hon att mitt slutdatum på den Arbetsförmedling jag är på nu är 30 september. Jag blev SÅ stressad och sa att jag fått beslut att jag ska gå ett år. Hon kunde inte svara på varför det datumet stod där men att jag inte behövde oroa mig och att vi pratar om det på mötet nästa vecka. Men jag klarar inte av när jag får sådana besked, jag har inga marginaler, även om det kanske inte alls är någon fara.

Sen pratade hon om att det är meningen att tiden ska utökas. Jag sa att jag får problem med koncentrationen efter två timmar och att jag blir jättetrött. Och tröttheten har inte blivit mindre med tiden. Så kom hon med förslag om att arbetsträna på ett ställe där man registrerar vårduppgifter. T ex vad hemtjänstpersonal gjort hos varje pensionär osv. Det skulle vara i lugn takt och man sitter för sig själv. Och jag sa att det kanske kan vara bra. Sen så känner jag mig helt förvirrad. Jag vet inte om det är bäst att fortsätta kursen eller att pröva att arbetsträna där. Och om jag arbetstränar där kommer jag inte kunna jobba något med min panikångest. Det blir ingen rehabilitering. Jag måste säga att jag helst fortsätter kursen. Eller jag vet inte...Jag som skulle arbetsträna i trädgård, sen med djur osv. F*n också vad trött jag blir.

Jag ska säga på mötet att det från början var tänkt att jag skulle få träffa arbetspsykolog och sen börja arbetsträna i trädgård och sen med djur men att det blev en datakurs istället och sen ska jag sitta och registrera uppgifter två timmar om dagen. Nä, nu blir jag tokig!

Måndag

Vaknade 0430 imorse. Nu har jag beställt ett par svarta gardiner för det kanske är för ljust på morgonen i min sovhörna. Hoppas det hjälper.

Katterna sover som stockar här bredvid mig. Det är alldeles blå himmel och sol. Och tyst och stilla.

Idag kommer min handläggare från AF till kursen för att se hur jag har det. Hoppas det blir ett kort besök. Det känns som om att det inte finns så mycket att säga.

När jag kommer hem ska jag nog mest sitta på balkongen om det fortfarande är fint väder. Försöka att bara ta det lugn.

Kommentarer

Det är flera som har haft problem med att kommentera i min blogg. Så fick jag ett tips om att jag kanske blockerat anonyma kommentarer eller något sånt. Så kikade jag på inställningar och jag hade valt något som gjorde att inte alla kunde kommentera. Nu har jag ändrat det så att alla kan kommentera.

Lite tankar

I morse var jag sjukt trött efter att ha vaknat 03, 0430, 0530, 0630. Jag har aldrig varit en morgonmänniska heller. Men det känns bra att jag har något att komma iväg till, att få göra sig i ordning på morgonen, passa en tid, träffa lite människor. Samtidigt känns det nästan lite overkligt att jag är långtidssjukskriven och går en datakurs för personer med speciella behov. Jag känner "Vad hände?!". Jag har varit sjuk i tio år nu. Jag som var så "stark" och jobbade på så bra och tränade så mycket och skulle börja min drömutbildning. Den enda dröm jag hade.

Min förra handläggare på AF sa att jag skulle se min sjukdomstid som en parentes i mitt liv. Men hur ska jag kunna göra det? Det är ingen parentes. Det är över tio år av mitt liv och jag är fortfarande sjuk. Och det är mycket jag har förlorat. Och jag vågar inte tänka framåt. Vad händer efter datakursen? När ska jag kunna arbeta igen? Kommer jag kunna komma tillbaka till mitt jobb? Vad ska jag annars jobba med? Jag arbetade senast hösten 2006 och arbetstränade senast vintern 2007. Jag vet att det är dumt att tänka så och jag gör det nästan aldrig men ibland snuddar jag vid tanken om framtiden.

Jag är tacksam över att jag har lärt mig väldigt mycket att vara i nuet. Det är många gånger min räddning. En sekund i taget. Och att försöka förlita sig på universum.

Signaler

Ännu en dag på kurs. Det kom en kille som hade varit borta ett par veckor och jag satt på "hans plats". Det var absolut inga problem och han tog datorn bredvid och förde över sina dokument. Det blev ändå så att jag då fick "uppmärksamhet" och egentligen blev jag nog bara lite nervös. Men jag tror att min hjärna kopplar ihop minsta tecken på oro, nervositet, osäkerhet och dylikt med att varna så starkt så att jag får panikångest/ångest. Jag kände direkt hur jag blev alldeles iskall och låst i situationen och satt bara och hoppades på att killen inte skulle säga något till mig, vad som helst, presentera sig eller fråga något, vad som helst. Och så tog jag behovsmedicin och sen satt ångesten ändå i, även efter när jag var på Apoteket för att hämta ut en medicin.

Jag får nästan aldrig några korta panikattacker. Det kan hålla på i flera timmar. Det är så fruktansvärt obehagligt. Det är inte konstigt att musklerna i nacken är stenhårda.

Det är inte så att jag är rädd för att bli tokig, svimma etc. Skräcken bara kommer, den bara är. Som om att du skulle få en pistol riktad mot dig.

Kursen

Idag började fjärde veckan av kursen. Som vanligt var det svårt att ta sig upp men jag kom iväg. Det var två nya deltagare som började idag. Den ena verkade inte kunna så mycket svenska så han och läraren hade lite svårt att kommunicera. Jag såg på hans skärm att han inte alls hängde med och att han inte verkade veta alls vad han höll på med. Efter en timme var det rast som vanligt. Efter ett tag dök läraren upp och så kom en person in som jobbar som någon slags samordnare där. Då visar det sig att mannen som var ny inte skulle gå någon datakurs alls, han skulle göra något helt annat på våningen under.
Lite Gökboet-varning är det faktiskt över kursen.

Jag tog en promenad på Götgatan och så belönade jag mig med en riktigt fin Solros som dessutom hade flera knoppar. Nu står den stolt i balkonglådan och lyser. Jag klarade av att betala kontant två gånger idag. Först på Pressbyrån imorse och sen i blomaffären. Utan att få panikångest. Obeskrivligt skönt!

Att ge upp m m

Det har varit en intensiv helg. Pappa åkte hem idag på förmiddagen och jag somnade som en stock på soffan med katterna och sov tills det ringde på dörren vid 17-tiden. Helt däckad. Jag har fått otroligt mycket hjälp med borrning och montering och handling och jag är så tacksam för det. Min pappa är otroligt generös. Och rastlös så det är bra när han har saker att pyssla med. Undrar hur det ska bli när han blir pensionär!

Vi pratar inte så mycket med varandra. Många gånger har jag försökt men det blir aldrig något djupare samtal, då tar det stopp för honom av någon anledning. Han frågar inte så mycket heller om mig och hur jag har det och vad jag gör. Om jag verkligen känner för det så berättar jag men han svarar ofta med M-mm. Jag har försökt väldigt mycket och länge. Men man kan inte ändra på andra människor och det är inte ett barns ansvar att förändra sina föräldrar för att få må bättre. Så jag har gett upp. På ett positivt sätt. Jag accepterar att han har svårt att prata om personliga saker och om känslor. Om han börjar jobba på det så är det jättebra men det är hans val. Jag tror att han är fullt medveten om hur han är. För han är väldigt klok. I helgen har jag accepterat verkligheten. Jag har inte försökt ändra något, jag har inte ansträngt mig på bekostnad av mitt mående.
Vår relation är som den är. Jag vet att jag betyder väldigt mycket för honom och det finns inget ont i honom.
Och jag är trött på besvikelse och försök till förändring av andra.

Jag är tacksam för all hjälp jag fått av honom i helgen. Jag är glad för de saker som han berättade för mig även om det inte var så mycket. Så är det.

Sover eller är vaken

Jag somnade vid 22-tiden och vaknade 01. Nu är klockan 03:38. Jag känner mig rastlös i kroppen, har ont i nacken och är hungrig. Jag har ingenting att äta. Eller något har jag, pasta och en färdigrätt men det skulle jag må illa av att äta nu. Jag drack ett glas mjölk, det har hemma.

Imorgon/idag ska jag gå och handla lite, sen ska jag sola på balkongen om det är fint väder. På kvällen kommer min pappa på besök, han stannar till söndag. Då får jag äntligen upp mina taklampor och lite annat! Så skönt.

Snart ska jag försöka somna om.

Sömn

Inatt sov jag 16 timmar. Gick och la mig vid 18-tiden, jag var för trött för att hålla mig uppe.
Drömde att jag var med min pappa för att titta på en gravsten till farmor (hon är död sedan länge) och jag hittade  en rosa som var som en liten byrå med många små söta lådor. Den skulle passa henne precis kände jag. Och så gav pappa mig en handskriven lapp med vad vi skulle handla och så hade han skrivit att han hade obotlig fortskridande cancer som gick på njurarna och skulle bara leva en kort tid. Jag tänkte att jag måste prata med honom och tårarna rann. Då vaknade jag av att jag grät och gick upp ett par minuter. Sen drömde jag att ingen ville bry sig om att min pappa skulle dö och dessutom tröttnade mina vänner, en efter en, på mig av olika anledningar. Jag var så ensam och panikslagen av allt.

Idag ska jag tvätta lite och ta det lugnt. Känner mig helt slut.

Nu är det lov

Ja, jag tänkte tanken att vara hemma från kursen idag igen. Var så sjukt trött när jag vaknade. Men jag åkte dit. Till den nya gruppen och nya läraren. Han har ett namn som jag kopplar till 60-årsåldern så jag blev lite överraskad när det var en kille i 30-årsåldern. Han var lugn och trevlig men han var nog ganska irriterad idag. Det surrades, det är faktiskt de i övre medelåldern som håller på och tramsar mest, de kanske tar igen det de inte fick förr? Och så började en kvinnas mobil ringa, Högt, tre gånger och varje gång svarade hon och sprang ut från lokalen. När hon kom in igen för tredje gången så sa läraren att du kanske ska ta och sätta på ljudlöst eller så mördar du din mobil.

Vi ska jobba med Word i tre veckor nu.

Efteråt gick jag och handlade och fick ingen panik alls. Det är verkligen lurigt.

Imorgon ska det vara eget arbete hemma så nu är det lov t o m måndag.

Panikångest

Gick till affären för att handla. Mjölk och en påse med äpplen. När jag närmade mig kassan började panikångesten komma. Jag försökte distrahera mig själv genom att titta på böcker och tidningar, lukta på duschkrämer etc. Ångesten blev bara värre och värre samtidigt som jag tänkte att jag inte bara kan lämna varorna i korgen och gå ut. Jag kom inte på att jag kan lägga tillbaka dem. Svetten började rinna och jag skakade. Hjärtat slog snabbare och snabbare. Så gick jag fram till kassan och la upp varorna på bandet. (ingen återvändo). Jag mådde så fruktansvärt dåligt! Jag satte i kortet och höll mig i nacken för att inte börja skaka med huvudet (hjälper inte) och det RANN svett om mig. Jag kunde inte ens säga att jag inte vill ha kvitto, jag bara gick från där man betalar så fort jag kunde utan att kunna titta upp och packade snabbt ner och gick hem.

Hur ska det någonsin kunna bli bra?!

Sen tappade jag lusten totalt, har legat under täcket.

Sov istället

Vid 07 la jag mig på sängen och så kom Tyson och la sig på min mage och så kände jag hur jag nickade till nästan på en gång. Och så tänkte jag att jag måste inte gå på kurs när jag är sjuk OCH sovit jättedåligt och vaknat 04. Så jag sjukanmälde mig och sen somnade jag och har sovit som en stock. Det dåliga samvetet smyger runt mig men jag försöker trycka bort det. Detta är en rehabilitering jag ingår i och det är för min skull och det är mitt projekt. Bättre att komma imorgon och ha sovit och känna att man kan hålla sig vaken i två timmar.

Nytt idag

Det blir lite nytt idag på kursen. Jag flyttar upp en våning till en ny grupp och lärare. Kursen är först en introduktion i tre veckor och sen flyttar man upp men om man känner att man vill flytta upp tidigare så får man det. Så jag valde att flytta upp en vecka tidigare.

Den här veckan är det bara tre dagar varav onsdagen är arbete hemma om man vill. Så jag ska gå måndag och tisdag. Egentligen skulle jag behöva sova nu, jag har varit vaken sen 04 men jag vill inte sjukanmäla mig för det är så jobbigt med FK och deras blanketter och sen så kan det ju gå bra ändå idag. Annars har jag en dag i veckan som jag är hemma, valfri dag. Jag kan alltid gå hem om det inte fungerar. Frågan är bara vad jag ska göra nu i nästan tre timmar.

På onsdag ska min brors sambo kanske fira sin födelsedag. För säkerhets skull fick hon sin present från mig och min syster redan igår. Jag vet inte om jag orkar gå ändå på onsdag. Det är så jobbigt när min styvpappa och min mamma möts (de är skilda). Min styvpappa är så klumpig och det kommer gärna grodor ur hans mun och sen så har det inte varit en så bra relation direkt mellan dem efter att de skildes. Och jag får ångest för att jag är orolig att han ska säga något dumt eller att mamma ska känna sig utanför (lång historia) osv. Jag har bestämt att jag inte ska fira min födelsedag. Jag orkar inte med sådana situationer, jag har nog med ångest ändå.

Fokusera

Snart är dagen slut och jag kan hoppa i säng och sova! Ikväll känns det så för att jag är trött helt enkelt.

Funderar mycket kring det här som jag ofta nämner, att ta en sekund i taget. Om jag tänker på framtiden får jag panik. Jag kan möjligen tänka på dagen efter men inte längre. Bara korta fragment som jag snabbt viftar bort. Men en sekund i taget är hanterbart, en sekund har man kontroll över. Och man är ju hela tiden i en sekund. Jag målar gärna upp bilder kring t ex morgondagen när jag ska till mamma och fira mors dag. Att jag inte ska kunna sitta och äta för att jag kommer kanske börja skaka. Och jag VET att jag inte ska tänka så. MEN jag väljer att åka dit iallafall. Jag låser inte in mig. Jag försöker och försöker förlita mig på mig själv. Och jag klarar en sekund i taget. Det gör jag. Det gör vi.

Sovit tolv timmar och är helt slut

Inatt drömde jag om min farmor och farfars gård och att "huvudhuset" var fullt av saker och kläder och möbler som var mina. Och jag skulle flytta till en gård bredvid, ett litet hus som egentligen var en lägenhet. Jag packade och packade och packade och höll på med min dator samtidigt och läste mail och det gick inte att öppna filer, och jag fick tjata på alla att de måste ta sakerna och packa ner dem för att jag var tvungen att bli klar samma dag. Det var massor av saker som var farmors, jag var så rädd om dem, ville verkligen ta hand om allt. Det stod en rosa soffa i ett hörn som jag sa att jag ska ta med och min styvpappa sa "Vad ska du med den till, du kommer inte få plats med den!" och jag sa att jag inte vill ha allting matchat med varandra och att jag visst kommer få plats med den. Ingenting var farfars, det kanske var det men inte i drömmen.

Jag var helt slut när jag vaknade. Det är första gången jag drömmer så ingående om deras hus (de är båda döda sedan länge) och det var ett tag sen jag drömde så intensivt om att packa och flytta. Förut gjorde jag det varje natt, packade och städade i mina drömmar.

Numera drömmer jag oftast att jag är arg och att jag dödar djur och människor och själv är ute på farligt vatten.

Det var min natt.

Tillåta sig

Det handlar så mycket om att tillåta sig.
Att tillåta sig ha ångest, vara trött, ha ostädat, vara på dåligt humör, göra fel etc.
Det är ok. Det är ok precis som man är.
Att acceptera, tillåta alla känslor. Inte kämpa emot för det kriget vinner man aldrig.

Tungt i kroppen

Det känns verkligen att jag varit på kurs fyra dagar den här veckan. Bara att komma upp på morgonen (07 går jag upp) är en omställning. Sen ska man åka tunnelbana till Slussen. Och möta kursdeltagarna i korridoren. Och lyssna på läraren i en timme. Idag gick han igenom Google. Jag passade på att göra denna nya blogg. Och surfa runt lite.

Var på Espresso House med min syster, jag åt en riktigt god Hallonmuffin. Därefter handlade vi present till lillebrors sambo, det blev ett coolt halsband och örhängen från Guldfynd.

Kom hem och låg i dvala i ett par timmar i sängen, Sune och Tyson likaså. Nu känner jag mig riktigt tung i kroppen och trött i skallen. Men jag har klarat av att gå kursen än så länge och det är jag stolt över.

Det blev bättre här

Efter att ha provat wordpress ett tag kände jag att det var lättare att blogga här. Så nu ska jag slå mig till ro här med min blogg. Jag har länkat min gamla blogg i spalten till höger som inte blev så långvarig.