Det är som det är

Jag var och hälsade på min vän på sjukhuset häromdagen. Det var tufft. Men det kändes så bra att få träffa henne. Så viktigt. När man inte vet hur det kommer att gå.
När man har sorg finns det människor, som i all välmening, ska ge goda råd. Men det behövs inte. Det fungerar inte så. Jag känner att man får ta sorgen som den kommer. Någon sa till mig att det är viktigt att visa sig stark inför den som är sjuk. Men det fungerade inte alls, jag började gråta direkt jag kom in i hennes rum.

Hon har funnits i mitt liv sen jag föddes. Jag har alltid sett upp till henne och hon har lärt mig så mycket om livet och hon har varit den som gjort att jag utvecklats mest som människa. Hon är så klok. Och varm. Har man träffat henne så glömmer man henne aldrig. Det säger alla.

Jag önskar bara att det ska lösa sig till det bästa. Jag försöker ta en sekund i taget men jag känner att det sätter sig i kroppen, så fort jag får ett sms eller om det ringer blir jag rädd. Om. Ifall. Det skulle ha hänt det värsta.

Idag ska jag till min terapeut.

Imorgon ska jag till min massör, han sms:ade mig igår och hörde hur det var och om jag behöver behandling. OM jag behöver, jag har så ont i ryggen och nacken, en muskel i nacken har blivit som en knöl. Jag har egentligen inte råd att gå dit imorgon men jag måste känner jag. För att orka.

Och detta var verkligen inget positivt inlägg. Men jag skriver som det är och hur det känns. Om livet.