Snurrigt

Igår hade jag min lediga dag. Jag var som ett levande lik hela dagen.

Idag satte jag mig vid en dator för att göra lite Exceluppgifter men det var lite knepigt. Jag skickade mail med övningar till läraren och så kom han ner och han kunde knappt programmet själv, det var en Gammal version. Så nu ska jag sitta i en annan klass de sista dagarna. Jag behöver inte följa med i undervisningen utan kan göra mitt eget arbete. Och så ska jag ha kontakt med min ordinarie lärare minst en gång till för jag ska få intyget. Tre och en halv månads datautbildning! Jag förstår inte vart tiden tog vägen. Snart förstår jag ingenting längre.

Sen har jag varit och fått behandling av ryggen och nacken. Superskönt. Jag är alldeles mörbultad när jag går därifrån, på ett skönt sätt. För det känns som att spänningarna sitter så djupt ner i musklerna och han går verkligen ner på djupet i musklerna för att få igång blodcirkulationen.

På måndag ska jag till frisören, det ska bli så skönt. Samtidigt är det en av mina värsta ångestfällor. Jag tar alltid extra behovsmedicin innan ett frisörbesök, annars skulle jag inte kunna gå och klippa mig.

Livet känns lite allmänt snurrigt just nu, jag vet inte riktigt varför.

Eget arbete

Idag pratade jag med läraren det första jag gjorde när jag kom till kurslokalen. Jag ska nu få göra eget arbete vid en enskild dator på en annan våning. Det känns ok. Tråkigt avslut på kursen men bra att det gick att lösa.

Imorse vaknade jag 04, tittade på en film och fixade lite. Hjärnan vill inte lugna ner sig. Jag ska börja med min "släppa-taget-meditation" igen som legat på is ett tag. Den är riktigt bra.

Det har fungerat bra med Sobril istället för Stesolid på morgonen *peppar peppar*. Jag tar ganska hög dos av Sobril men ändå.

Hoppas jag kan stryka den nu

Imorse vaknade jag 05. Var helt kallsvettig och uppstressad. Tittade på en film och städade lite och lät tiden gå tills jag skulle till läkaren. Jag var även uppstressad/nervös inför läkarbesöket fast det alltid går bra hos henne, hon är jättebra för mig. Men sover man dåligt så är man i sämre skick, vare sig man är sjuk eller frisk. När jag får hjärtklappning p g a att kroppen får jobba på mer iom sömnbrist så tolkar min hjärna det som ångest.

Jag har lyckats byta ut behovsmedicinen från Stesolid till Sobril. Mitt nästa steg nu är att även byta ut den Stesolid jag tar varje morgon mot Sobril. Steget efter det är att få bort morgonSobrilen och bara ha vid behov. Men det steget är en senare fråga.

Så nu kan jag stryka Stesolid från min lista, förhoppningsvis går det bra!

Förvirrad

Gissa om jag sa till om att byta klass idag...Näe. Jag sköt på det först till rasten och sen till efter kursen och nu har jag skjutit på det till måndag. Jag försöker tänka att detta är en uppgift som jag ska genomföra som en del i min rehabilitering. Att stå upp för mig själv.
Men det var längesedan jag var så förvirrad. Han är så manipulativ så man har inte riktigt fattat vad han har hållt på med. Nu sitter han och tycker synd om sig själv och är sur på Mig. Han tittar på mig med onda ögon och säger HEJ. Han gör sig själv till ett offer.

Jag känner att jag måste landa lite. Det känns som att min hjärna går på extremt högvarv.
Nog om honom.

Jag har trots allt gjort framsteg. I vissa situationer har panikångesten försvunnit, eller iaf backat. Och ju mer man är med om det desto mer försvinner betingningen som  hjärnan fått. Hur länge man än har haft panikångest. Det är aldrig försent, hjärnan blir aldrig "förstörd" i det avseendet.

Jag ser fram emot katthemmet. Väldigt mycket. Veckan efter att jag slutat kursen ska jag på möte med AF/Faros och katthemmet och då går vi igenom hur det ska läggas upp. Jag vet inte hur länge jag får arbetsträna där.

Idag var det lite höst i luften. Jag tycker det är skönt. Ser framemot att tända värmeljus.

Tung period

Jag har bestämt mig för att prata med samordnaren för kurserna där jag går. Jag tänker inte gå de sista två och en halv veckorna i samma klassrum som honom. Det här var tänkt som rehabilitering för mig och det fungerade så bra under lång tid men nu har jag blivit sämre. Jag ska be om att få gå i en annan klass om det går. Jag sitter inte bredvid honom en enda dag till. Även om jag tvivlar på mig själv och vad som är rätt och fel och hur "stort" detta är som han har gjort så kommer jag berätta för samordnaren iaf. Jag skiter i om jag gör fel, säger för mycket etc. Jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd.

Ingen i klassen vet om någonting men idag pratade jag med en kille som går i en av de andra klasserna. Jag kände att jag behövde prata med någon där för jag har känt mig så ensam sedan detta har hänt. (Den där mannen är väldigt social och sitter i korridoren och fikar och kör på och då blir det att jag går ut istället.) Han blev helt chockad och förbannad. Han tyckte verkligen att jag skulle prata med någon om vad som hänt. Det kändes bra.

Imorgon ska jag träffa min terapeut igen efter hans semester så jag hinner prata med honom också innan.

Oavsett hur stort eller litet det har varit så har jag fått mer ångest igen, sömnsvårigheter (extrema mardrömmar så att jag vaknar tidigt av ångest och kan inte somna om). Ont i nacken.

Men det är inte klokt att jag ska behöva söka bekräftelse från så många andra om det jag känner är ok!? Jag vill kunna lita på min egen magkänsla och mina gränser och utgå ifrån dem. De är rätt för mig.

Det känns så trist att det ska sluta så här. Ska till läkaren på fredag och inte vet jag vad man ska göra åt min sömn, jag har så mycket ångest när jag vaknar så att jag skakar.

Men förutom det så fortsätter jag gå mina promenader innan jag åker hem och vilar. Jag har tittat mycket på film och jag läser en bra bok. Kokain heter den.

Gränslöst

Har varit en jobbig period. En man (gubbe) på kursen och jag som pratat väldigt mycket med och trott ha varit en givande kompisrelation blev helt gränslös. Jag kände mig totalt uppäten och äcklad. Skrev ett mail till slut där han fick höra precis vad jag tyckte om hans beteende. Jag skrev att vi bara skulle säga hej till varandra.

Jag var hemma några dagar för att jag hade så mycket ångest och ont i nacken. När jag väl är tillbaka börjar han skriva post-it-lappar!? Jag bara skakade på huvudet åt honom. Dagen efter börjar han ställa frågor till mig när det är människor runtomkring. Snäll som man är så håller man masken även om jag var extremt kort mot honom och gick därifrån. Sen satt jag i klassrummet och bara skakade. När han kom in började han fråga igen, då sa jag VARFÖR kan du inte respektera mina gränser?! Han mumlade något tillbaka och tyckte synd om sig själv. Det känns i luften hur synd han tycker om sig själv och hur egoistiskt han är.
OM han fortsätter på måndag så kommer jag inte ta hänsyn till att det är folk som hör, då kommer jag bli vansinnig.

Han har bara förstört hela min sista tid på kursen. Dessutom har jag fått mer ångest igen och mer värk. Det ska vara f*n att man aldrig kan få lugn och ro.
Och jag är så besviken på mig själv för att jag har så svårt att säga ifrån ordentligt på en gång. Jag har lovat mig själv att aldrig mer låta någon trampa på mig och så tillåter jag det igen.

Tvivel

"Tron kan försätta berg men tvivlet ser till att sätta det på plats igen" 

T Danielsson