Jag är ingen morgonmänniska

Det räcker

Så länge jag kan minnas har jag varit högpresterande. Det i kombination med några andra mindre bra sätt att välja att hantera livet gjorde att jag gick in i väggen. Det var över tio år sedan. Jag har förändrats väldigt mycket, eller utvecklats rättare sagt väldigt mycket under denna tid. Med små steg.
Samtidigt som det kan kännas som att jag står på ruta ett när jag får samma vidriga panikångest som tidigare. Om och om igen.

Men.

Nu är jag så fruktansvärt trött på att prestera. Vara "duktig". Det är först nu jag Verkligen känner hur trött jag är på det. Det står mig upp i halsen. Nu får det vara slut på att vara "duktig". Nu ska jag bara vara. Precis som jag är. För det räcker nu.

Så onödigt

Duktiga jag skulle minsann trappa ut Stesolid så fort jag började må bättre. Och fick världens bakslag. Har mått så fruktansvärt dåligt så jag till slut inte kunnat gå och handla, knappt kunnat ta mig fram på tågperrongen etc. Och så har jag pressat mig själv och tänkt att det ska gå över. Till slut kontaktade jag min läkare om att få recept på Stesolid men bara via sekreterare så hon vet inte att jag gått tillbaka till det från Sobril för hon ringde aldrig upp. Men jag har skrivit brev till henne. När jag stod på Apoteket för att ta ut Stesolid som jag hade helt slut på hade jag sådan panikångest så jag kunde nästan inte ens lyfta huvudet och gå fram till kassan för att säga mitt ärende. Det rann svett om mig, hjärtat slog så att det kändes som att det syntes på hela mig, jag skakade och kände att det var trångt i halsen. Sån panikattack som jag fick där har jag inte haft på mycket länge.
Nu har jag sedan i fredags återgått till Stesolid och det fungerar mycket bättre men vid varje försök att handla så har jag fått panikångest och börjat skaka. Det blir så starkt så att hela huvudet skakar till. Det är det där som hjärnan kommer ihåg och fortsätter med. Det var det där som jag hade jobbat bort så mycket, just med att kunna betala i kassan.
Min terapeut sa till mig att han tyckte att jag skulle gå tillbaka till min gamla medicinering och så frågade han mig varför jag började ändra/trappa ner när jag skulle utmanas mer med arbetsträning. För att det är bra svarar jag. Bra och bra?! Jag har inga biverkningar av Stesolid och det är inte bråttom att trappa ner, ingen har sagt det till mig förutom jag själv och en del som inte vet bättre men som inte har med det att göra ens.
Varför kunde jag inte tillåta mig själv att få må bra ett tag? Varför skulle jag Direkt vara "duktig"? För Vem då?
Nu ska jag inte älta i det men har lärt mig en ordentlig läxa. Nu gäller det att jobba bort panikattackerna när jag handlar igen. För det är svårt när man inte kan handla när man vill.

Arbetsträning

Jag har känt mig väldigt orolig i kroppen. Riktigt konstig faktiskt. Jag tänker att det kanske har att göra med att jag slutade med Stesolid och gick över till Sobril. Även om min läkare sa att det inte skulle märkas om jag gick över från 10 mg Stesolid till 30 mg Sobril. Jag kan nästan hoppas att det är det för då är det övergående.
Jag har bestämt, i samråd med läkaren, att jag ska ha kvar Stesolid för säkerhets skull iom att den är snabbverkande. Men bara för "extrema situationer". Den finns inte ens på lager nu så jag vet inte.

Har varit på Katthemmet på möte och nu är det beslutat att jag ska  börja arbetsträna där på tisdag. Tre dagar i veckan. Till att börja med i tre månader. Det känns underbart. Vilken arbetsmiljö!

När jag åkte hem fick jag sån panikångest så jag knappt klarade av att handla. Jag försöker tänka att det har att göra med att man går in i något nytt och okänt men det är tungt när man väl har den där paniken.

Men varje dag är en ny dag. Jag försöker se mer till nuet och lite framåt. Försöker att inte tänka så mycket på sådant som hänt som varit negativt. Speciellt inte ångestattacker för då skrämmer jag bara upp hjärnan ännu mer. Tanken är att hjärnan ska glömma bort det där försvaret som visar sig genom panikångest.

Gå inte dit

"Tänk dig din oro som ett minfält. Gå inte dit. Gå till din längtan istället. Det är där rosorna bor."

/Lena Forsell

Avslut

Imorgon fredag så är det min sista dag på kursen. Det känns så bra. När jag ser tillbaka på den här tiden så har jag lyckats på många sätt. Och även om jag känner mer ångest nu igen så kan ingen ta ifrån mig de steg jag tagit framåt.

Någonting som jag har blivit bra på, kanske till viss del pga att jag blir avtrubbad av medicin men ändå, är att jag inte oroar mig för framtiden. Tankar kan komma men sen försvinner de. Det känns som att jag har gett upp oron. Jag tar en dag i taget. Även om jag vet att mitt liv kan förändras till det sämre, att jag kan bli av med min tjänst, att jag kan bli av med min sjukpenning/rehabersättning och får gå till soc så orkar jag inte oroa mig.

Det har tagit mig flera år att komma dit.
Och det ska inte jämföras med den generella ångesten jag har, för den har jag hela tiden, det är en allmän stark oro i kroppen som maler och maler men det är inte för något speciellt. Jag kanske har lärt mig att känna skillnaden?
Men vad skönt det skulle vara om jag bara fick vila hjärnan och kroppen. Känna att hjärtat slog lugnt, ingen kvävningskänsla runt halsen etc. Jag vet inte hur det känns, att få vila på riktigt.