Duktiga jag skulle minsann trappa ut Stesolid så fort jag började må bättre. Och fick världens bakslag. Har mått så fruktansvärt dåligt så jag till slut inte kunnat gå och handla, knappt kunnat ta mig fram på tågperrongen etc. Och så har jag pressat mig själv och tänkt att det ska gå över. Till slut kontaktade jag min läkare om att få recept på Stesolid men bara via sekreterare så hon vet inte att jag gått tillbaka till det från Sobril för hon ringde aldrig upp. Men jag har skrivit brev till henne. När jag stod på Apoteket för att ta ut Stesolid som jag hade helt slut på hade jag sådan panikångest så jag kunde nästan inte ens lyfta huvudet och gå fram till kassan för att säga mitt ärende. Det rann svett om mig, hjärtat slog så att det kändes som att det syntes på hela mig, jag skakade och kände att det var trångt i halsen. Sån panikattack som jag fick där har jag inte haft på mycket länge.
Nu har jag sedan i fredags återgått till Stesolid och det fungerar mycket bättre men vid varje försök att handla så har jag fått panikångest och börjat skaka. Det blir så starkt så att hela huvudet skakar till. Det är det där som hjärnan kommer ihåg och fortsätter med. Det var det där som jag hade jobbat bort så mycket, just med att kunna betala i kassan.
Min terapeut sa till mig att han tyckte att jag skulle gå tillbaka till min gamla medicinering och så frågade han mig varför jag började ändra/trappa ner när jag skulle utmanas mer med arbetsträning. För att det är bra svarar jag. Bra och bra?! Jag har inga biverkningar av Stesolid och det är inte bråttom att trappa ner, ingen har sagt det till mig förutom jag själv och en del som inte vet bättre men som inte har med det att göra ens.
Varför kunde jag inte tillåta mig själv att få må bra ett tag? Varför skulle jag Direkt vara "duktig"? För Vem då?
Nu ska jag inte älta i det men har lärt mig en ordentlig läxa. Nu gäller det att jobba bort panikattackerna när jag handlar igen. För det är svårt när man inte kan handla när man vill.
Ja du vännen, varför ska man vara så duktig. Kliar mig i huvudet, för det är egentligen själva grundproblemet, duktigheten.
SvaraRaderaVi måste inte vara duktiga, vi behöver inte bevisa någonting, ändå är det precis det vi återkommer till. Det dåliga samvetet som direkt poppar upp om vi inte gör ditt eller datt.
Tänk om man bara kunde omprogrammera sin hjärna, vad enkelt det skulle vara.
För vet du, oavsett hur du gör, eller vad du gör så är du faktiskt jätteduktig, bara det att du ser inte det själv. Men jag som står på sidan om, ser, och jag ser en tjej som verkligen kan en massa olika saker, och framför allt har ett hjärta av guld, ingenting kan vara bättre än det.
massor med kramar
Du har så rätt, vi behöver inte bevisa något. Man ska vara bra för den man är och inte för vad man presterar. Värdet ligger i varandet.
SvaraRaderaDet är så lätt att se det man inte är "duktig" med, tack snälla vännen för dina värmande ord,tack!
Kom ihåg att du också stämmer in på den beskrivningen.
Stor kram
Nästan varje gång jag tar min medicin, känner jag skam. Skam att jag inte orkar leva utan - att jag inte klarar av mitt liv utan tabletterna.
SvaraRaderaNär jag läser det du skriver, känner jag igen mig. Så fort man mår lite bättre, ska man GENAST tänka på att sätta ut någon medicin. För att vara duktig. Visa läkarna m fl att man minsann.... För man ska klara av livet och varandet och presterandet framför allt utan hjälpmedel. För så gör "alla andra". Och då ska man vara lika "duktig".
Sedan skäms man ännu mera, då man upptäcker att det inte gick att klara sig utan. Denna sabla skam!
Varma kramar, min vän!
Precis, genast ska man göra något ännu bättre. Istället för att andas och känna "vad bra att det känns bättre nu" och leva lite på det ett tag.
SvaraRaderaJag är så trött på skam och prestationskrav.
Kramar vännen!