Jag kommer liksom ingen vart

Nu har jag fått ordning på mina recept och mediciner. Skönt.

På arbetsträningen går det bra. Jag trivs.

För övrigt kommer jag ingen vart. Jag hinner inte med mig själv. Det känns som att jag hela tiden är några steg efter. Jag vet inte om det är någon mildare depression. Jag orkar så sällan ta tag i något. Mail, bloggen, tvätten, städa och pyssla hemma, promenera, träna, gå iväg med tidningar osv. Jag ligger mest på soffan. Jag vet att det brukar komma om man väntar in det men jag har väntat så länge.

Livet är inte rättvist

Jag är helt slut. Totalt. Jag arbetstränar och så ligger jag på soffan. Ibland kommer jag iväg på något och det är skönt. Men min hjärna känns fullproppad. Det är aldrig lugnt. Mitt liv har aldrig varit lugn när jag tänker tillbaka. Men detta känns bara som en parentes just nu.

Min allra bästa vän som jag alltid varit väldigt stolt över, vi är även släkt, har fått cancer. Hon har haft ett fruktansvärt tufft liv hittills och detta var det sista hon behövde. Hon är bara värd det allra bästa. Det är så orättvist. Om jag kunde skulle jag trolla ur tumören, sparka på den, slå den, tortera den, massakera den tills den upphör existera. Jag hatar den. Den har ingenting hos min vän att göra.

Och mina tankar går till henne, att det ska bli bra. Det Ska bli bra.

Alltid är det något

Nej, jag fick inget recept i fredags fast jag ringde igen och fick prata med samma person och hon skulle meddela min läkare om hur orolig jag var över att min medicin ska ta slut.

Och nu är jag sjuk, har ont i halsen och luftrören.

Men det känns ganska ok ändå, jag tycker det är skönt med hösten, lite lagom kyla, mörkret på kvällarna. Bara jag får ordning på vad min läkare håller på med och att jag får recept. Jag får ringa på måndag Igen.

En ny vän till mig, som "kom till mig" i rätt tid, är ett stort stöd genom sitt raka sätt, sitt pushande på mig om att jag måst ta plats och han har verkligen fått mig att inse att jag tar sjukt lite plats i många situationer. När jag drog exempel för honom sa han att det är inte klokt. Och jag vet att han har rätt.
För jag är så rädd för att göra fel. Och jag skyddar andra människor från att bli bortgjorda på bekostnad av mig själv. Han och jag har långa samtal om livet och det är värt så mycket och det är det för honom också.
Vänner är ovärderliga och inte så lätta att hitta.

Jag är mycket tacksam för de vänner jag har.

Jag blir tokig (nästan)

Jag var på väg till läkarmottagningen igår och funderade på vilken kamp jag har med mig själv hela tiden. Jag har ångest och är i beredskap, mer eller mindre, i princip hela tiden. När jag ska gå utanför dörren, om jag möter någon jag känner, om jag ska träffa någon, om jag ska på massage, om jag ska till frisören, om jag ska till läkaren, när jag handlar, när jag fikar med någon, när jag äter med någon, när telefonen ringer, när jag sover....etc....
Jag förstår faktiskt inte att jag orkar vara "stark". Att jag inte bryter ihop. Att jag aldrig, nästan aldrig, börjar gråta.
Men så har jag ju hjälp av mina mediciner. Och blir även "avstängd" av dem.

Den viktigaste medicinen för mig är Stesolid som är ångestdämpande. Och den får man absolut inte sluta tvärt med om man tagit den regelbundet.
Igår när jag kom till läkarmottagningen så är tiden ändrad till den 24:e okt!? Jag hade förberett mig noga och  behövde verkligen diskutera hur dålig jag blev när jag gick över till Sobril och jag behövde Verkligen recept på Stesolid. Och på Apoteket säger de att det är problem med tillverkningen och leveransen av denna medicin i hela EU nu så nu får man jaga Stesolid. Och jag har så att det räcker i c:a fem dagar till. Fick ringa rådgivningen och de skulle meddela läkaren att jag behövde recept igår men jag fick inget.

Jag får panik. Nu har jag sjukanmält mig från arbetsträningen för detta ger mig sådan oro och jag måste sätta mig och ringa nu på morgonen, inte så här tidigt för nu är jag uppe redan 04 men så fort det går att ringa.
Och om jag inte får ut Stesolid, om det är slut, vad gör jag då?
Jag har fått värdefulla råd från en vän om hur jag kan beställa, att jag ska be om recept i olika styrkor. En vän skickade ett mail med mediciner som är liknande Stesolid.
Jag får be om ett recept på typ Iktorivin eller Xanor för säkerhets skull. Men inte vet jag om de kommer hjälpa. Och då kommer jag att sluta tvärt med Stesolid igen. Och blir jag lika dålig igen så kommer ännu mer av mina framsteg vara förstörda!
Jag har inte marginaler över för att behöva jaga min viktigaste medicin. Nu har jag kommit igång med arbetsträning och så ska det här få förstöra. Jag blir så trött.
Och så gäller det att stå på sig. Jag kan inte göra mig själv så dj*a liten och inte våga ta plats och inte våga ställa krav på  t ex alternativ. Jag blir så trött på mig själv!!!!!!!!!

Nu kanske det ordnar sig jättebra men med min generella ångest och panikångest skapar detta sådan oro och ångest så jag blir tokig.
Jag sa det till rådgivningen som jag fick prata med igår för att be om recept att JAG ORKAR INTE BLI SÅ DÅLIG IGEN.

Stökar runt

Nu är jag igång och rensar igen. Och flyttar runt saker.
Sålde min TV idag. Han som kom och köpte den skulle kolla så att det gick att se analogt på tv med den. Jag hade ingen aning. Jag hade boxen ikopplad fortfarande så att han skulle se att den fungerade.
Han höll på ett tag. Jag sa: Det kanske är för att scartsladden från boxen är kvar i tv:n?
Svar: JAG BEHÖVER BARA LITE TID.
Till slut fick jag ringa min bror och så sa han att det ska gå och så provade jag att ta ut scartsladden och då fungerade det.

Har haft en kort uppföljning via mail om min arbetsträning. Ska inte gå upp något i tid på minst en månad. Nästa uppföljning är i början på november. Det känns bra på katthemmet. Jag känner mig ganska trygg där. Sen är det en kamp vissa dagar att t ex fika.

Nu ska jag försöka varva ner.