Tomt

Det är tomt. Ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas i. 

En evig saknad.

 Jag saknar dig så vännen.

Vi var tillsammans in i slutet

"Jag kunde åka ner till dig på måndagen, jag fanns vid din sida, fick uppleva dig försvinna, försvagas steg för steg. Det fanns ingen återvändo. Tisdag kväll var du klar här på jorden, du var redo att lämna din kropp. Då orkade du inte mer.


Jag är evigt tacksam för att jag fanns där för dig ända in i slutet. Nu får du äntligen vila. Det gör så ont i mitt hjärta och du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Men inom mig finns du alltid kvar. Var du än är nu så önskar jag dig det vackraste man kan uppleva. Tack för allt.


Kramar till dig min finaste vän."

Åker ner igen

Idag ska jag till läkare och få en sjukintyg. Sen ska jag åka ner till min vän igen, idag om jag hinner beroende på när jag får läkartid, eller imorgon. Känner att jag bara går runt i cirklar här hemma, i en bubbla. Kan inte fokusera, vet knappt vad jag pratar om.
Om jag är med henne så har jag mer "kontroll".

Det är som det är

Jag var och hälsade på min vän på sjukhuset häromdagen. Det var tufft. Men det kändes så bra att få träffa henne. Så viktigt. När man inte vet hur det kommer att gå.
När man har sorg finns det människor, som i all välmening, ska ge goda råd. Men det behövs inte. Det fungerar inte så. Jag känner att man får ta sorgen som den kommer. Någon sa till mig att det är viktigt att visa sig stark inför den som är sjuk. Men det fungerade inte alls, jag började gråta direkt jag kom in i hennes rum.

Hon har funnits i mitt liv sen jag föddes. Jag har alltid sett upp till henne och hon har lärt mig så mycket om livet och hon har varit den som gjort att jag utvecklats mest som människa. Hon är så klok. Och varm. Har man träffat henne så glömmer man henne aldrig. Det säger alla.

Jag önskar bara att det ska lösa sig till det bästa. Jag försöker ta en sekund i taget men jag känner att det sätter sig i kroppen, så fort jag får ett sms eller om det ringer blir jag rädd. Om. Ifall. Det skulle ha hänt det värsta.

Idag ska jag till min terapeut.

Imorgon ska jag till min massör, han sms:ade mig igår och hörde hur det var och om jag behöver behandling. OM jag behöver, jag har så ont i ryggen och nacken, en muskel i nacken har blivit som en knöl. Jag har egentligen inte råd att gå dit imorgon men jag måste känner jag. För att orka.

Och detta var verkligen inget positivt inlägg. Men jag skriver som det är och hur det känns. Om livet.

Bloggaward

Jag har fått en award av fina TantMajsan, tack snälla.

Awardens villkor innebär att länka tillbaka till den du fått den av,
fullborda de fem meningarna och ge vidare awarden till fem bloggvänner.

1: När ingen ser eller hör mig skrattar jag för mig själv, ofta åt mina katter.

2: Jag går aldrig hemifrån utan mina mediciner och snus och pratar bebisspråk med mina katter när jag ska säga hejdå.

3: Min blogg heter som den gör  för att jag jobbar på att ta en sekund i taget i den röra jag lever i nu med ångestproblematik och små marginaler.

4: Om jag vågade skulle jag slappna av mer, lita på mig själv och på livet.

5: Om 10 år kommer jag att ha tagit en sekund i taget i tio år och fått ännu mer erfarenhet,  förhoppningsvis mycket positiv sådan.

Jag ger vidare awarden till Slumpadinkan, Mitt liv i en rosa chokladask och Utsikt.

Sorg

Vad gör man av sorg? Hur gör man?

Min fina vän är i väldigt dåligt skick just nu. Jag kunde känna och höra hennes förtvivlan när vi pratade idag. Det är för hårt att ha det som hon har det nu. Jag önskar så att det vänder snarast.

Tårarna rinner. De kommer oväntat och väntat. Det enda positiva är att jag får bevis på att jag kan gråta för jag gör nästan aldrig det (annars).

Just nu går mina tankar till henne. Hon är ovärderlig för mig.