Skynda långsamt

Jag har flera gånger sedan jag blev sjuk försökt skynda på min läkning till ett friskt liv med jobb etc. Det har slutat med bakslag varje gång. Hur gärna man än vill så går det inte att skynda på. Det tar tid och det ska ta tid. Bara att acceptera. Därför är jag noga med att lyssna på min kropp och själ. Vad vill jag och vad behöver jag och vad har jag för förmåga och kraft just nu. Just precis nu.

Ibland går jag och lägger mig och sover vid halv åtta. Ofta sover jag på dagen ett par timmar. Hemma har jag det ofta tyst, ingen musik, ingen TV. Men ibland är det härligt med musik. Jag sitter ofta på balkongen när vädret är ok.

Nu har jag börjat ta en promenad direkt efter kursen. Jag går en bit i City men sen kommer jag till vattnet och går en fin väg. Det tar c:a 45 minuter. Tror jag. Och det känns ok. Det är inte för att jag "måste", det är för att jag nu orkar det och för att jag vill. Vattnet och naturen runtom är dessutom helande och jag kan meditera lite på vägen.

Jag har tagit ett steg framåt

Jag känner att en process har pågått en tid och det har smugit sig på mer kunskap om mig själv och vad jag behöver. Någonting håller på att förändras. På ett positivt sätt.

Idag var jag på kursen, jag har fått en "bästis" där, en engelskman i medelåldern som ger mig positiv energi. Det är han som säger, på sitt alldeles speciella vis, "grubbla inte".
AF-handläggaren ringde mig och det är klart nu med att jag kan gå kursen en månad till, det blir till i början på september! Jag har hört flera som sagt att det är jättesvårt att få det, speciellt på den AF som jag hör till så jag har tur.

Ikväll var jag på ett katthem och hälsade på. Det var så lugnt och mysigt där med trevlig personal. Katterna var givetvis underbara. Samtidigt kände jag sorg i hjärtat att de sitter där. En del har såklart fått det bättre när de kommer från misär men en del har kommit dit p g a tidsbrist, allergi, dödsfall...Men det är fantastiskt att det finns katthem, att vi är så bra på att ta hand om djuren här i Sverige. Och varje dag fick en katt gå fritt i rummet.

Nu har jag mailat dem om att jag gärna vill arbetsträna där. Jag pratade med en i personalen som var där nu på kvällen och hon trodde inte att det skulle vara några problem. Och speciellt inte på vardagar dagtid. Hoppas!
Jag kände mig lite instängd och jag fick ångest men inte extremt, jag försökte tänka att jag var nervös och att det är normalt. Sen försökte jag att inte tänka så mycket på ångesten.

"Det går bra nu" som Petter säger...

Hjärnstress

Veckan som har varit har jag gjort någonting varje dag. Med andra människor. Hur trevligt och bra det än känns så tar det på mina krafter. Det är jag också väldigt medveten om. Min högstanivå gällande intryck och energi är betydligt lägre än innan jag blev sjuk. Det har jag accepterat.
När jag har varit på kursen måste jag åka hem och sova ca två timmar.
Oftast orkar jag bara göra en aktivitet per dag.
Mellan varven behöver jag dagar där jag är helt för mig själv. Så att jag kommer ikapp mig själv och kan landa.

Imorgon ska jag hälsa på ett katthem där jag ska söka arbetsträning senare.
På tisdag är det kurs (måndag också) och på onsdag ska jag vara alldeles ledig och för mig själv.
Torsdag och fredag är det kurs och helgen är ledig tid.

Lagom är bäst.

Två dagar

Varje vecka har två dagar, för vilka vi inte ska hysa oro,

två dagar som ska hållas fria från fruktan och farhågor.

En av dessa dagar är gårdagen,

med dess misstag och bekymmer,

dess värk och smärta.

Gårdagen har för alltid passerat bortom horisonten.

All världens rikedomar kan ej göras ogjord

en enda av våra handlingar, ej få ett enda av våra ord osagt.

Gårdagen är för alltid borta.

Varje vecka har också en morgondag,

vars börda ej ska tynga oss,

dess stora möjligheter och små prestationer.

Också morgondagen ligger bortom horisonten.

Men också morgondagens sol ska lysa.

Strålande mot en klarblå himmel eller dold bakom en mask av moln

- men den kommer att lysa.

Och tills dess den stiger fram har vi ingen andel i morgondagen.

Den är ännu ofödd.

Så återstår då bara en dag. I dag.

Varje människa orkar strida en enda dags strid.

Det är bara när du och jag bär bördan

av dessa två fruktansvärda evigheter

- gårdagen och morgondagen - som våra krafter sviktar.

Det är inte dagens upplevelser som tynger våra axlar mot jorden

- det är vår känsla av skuld och bitterhet för vad som skedde i går

eller bävan inför vad morgondagen månde ha i sitt sköte.

Så låt oss leva bara en dag i sänder!

(Christer L. Nordlund)

Drömmar

Inatt drömde jag att jag mördade en man nere i tvättstugan. Nu har jag drömt flera nätter att jag dödar. I drömmen visste jag att jag skulle bli upptäckt och gripen och jag tänkte på hur det skulle bli när jag blev av med jobbet, hur det skulle vara att sitta i fängelse, vad min omgivning skulle säga.
Sen har jag en återkommande dröm om att jag bor kvar i en annan lägenhet också som jag glömt att betala hyra för och så vet jag inte vilken lägenhet jag har till slut. Den andra lägenheten är en liten liten stuga.

Vad har jag för dagdrömmar? Vad drömmer jag om?
Att kunna sova.
Att bli frisk, så gott det går.
Att träffa drömprinsen.

Jag är tacksam

Idag var jag på kursen som vanligt. Stannade en timme extra, det har jag gjort tre dagar, för att känna på hur det känns och för att få vara ledig imorgon.

Sen åkte jag till mötet med AF och FK. De hade pratat innan med varandra och min handläggare från AF hade läst mitt mail om vad jag tänkte var bäst för mig framöver. Det var INGA problem. Det här med registrering som arbetsträning nämndes inte ens. De beviljade en månad till på kursen, det enda som gäller är att det finns plats men det verkar inte vara några problem. Och så pratade vi om att det är åtta timmar i veckan som jag orkar just nu. Det positiva med kursen är att jag kommer hemifrån, har en rutin, träffar människor i en ganska kravlös miljö och inte har så stor press på mig att lära mig massor av nytt eftersom jag kan det mesta.

 Och att jag skulle få söka arbetsträning på ett Katthem efter kursens slut! Om jag får en plats på ett katthem ska jag ge katterna så mycket kärlek så att det svämmar över i hela lokalen!

Mötet var över på 20 minuter och jag skulle inte byta till någon annan arbetsförmedling i höst som det var lite frågetecken kring förut. Jag ska vara på denna FAROS-specialiserade förmedling minst till mars nästa år. Och min sjukskrivning är beviljad (tre månader i taget beviljas det).

Båda handläggarna är så mjuka och empatiska. Och det är jag så tacksam över. Jag känner ingen press från dem och det känns att de verkligen vill mitt bästa. Det gör skillnad till det bättre för mig och jag vet att jag är lyckligt lottad, att alla inte har samma tur.

Undanskyfflad

När jag gick ner i trappen där kurslokalen är gick jag förbi en kvinna som pratade med samordnaren där. Jag hörde henne säga att nu skulle hon sitta och registrera vad hemtjänst gör hos pensionärerna. Ska alla göra det?! Och det ska vara arbetsträning? Näe...det har blivit ett klassamhälle som skrämmer mig. När jag kom till kursen idag kände jag sorg och ilska. Jag känner mig undanskyfflad. Vad kan datakursen kosta? Varför inte lägga de pengarna på terapi etc? Jag har inte fått en enda krona från FK för någon rehabilitering.

En man som går på kursen kommer nästan aldrig, när han någon gång dyker upp vänder han oftast i dörren eller sitter en halvtimme vid en dator. Jag känner att han inte är på rätt plats. Men det ser bra ut på pappret, statistiken.

Imorgon ska jag på avstämningsmöte med FK och AF, trodde det var på onsdag men det är imorgon. När det gäller min panikångest/ångest så har det inte blivit något bättre. Vissa dagar går det lättare och vissa dagar är det jättejobbigt. Jag stötte på en av mina grannar på gården och vi stod och pratade och jag började kallsvettas och skaka och gjorde allt för att det inte skulle synas, precis vad jag inte ska göra. Då kände jag att jag kanske aldrig blir frisk. Men det måste man bli i dagens Sverige.

Grubbla inte

På kursen har jag fått bra kontakt med en äldre man som har engelsk brytning. Vi pratar om allt möjligt. Igår hade vi sällskap på tunnelbanan och när jag skulle gå åt mitt håll (för att fika med min syster) frågade han om jag hade pengar och jag sa att det har jag (det kändes som att han från hjärtat ville hjälpa mig på något sätt) och sen sa han till mig: Grubbla inte. Det finns inget att grubbla över. Man lever bara en gång och så får man försöka hänga med. Men grubbla inte. Det hjälper ingenting. Gör så att du mår bra och skit i resten.


Det var enkla ord men satte sig i skallen på mig. Jag kom på mig själv igår kväll när jag började tänka på något som jag ändå inte kunde göra något åt att "Stopp, grubbla inte" och så försvann de tankarna.

Framsteg

Ett väldigt stort framsteg som jag gjort är att jag inte längre försöker ta ansvar för alla andra människor runt omkring mig. Och jag klamrar mig inte fast vid människor, t ex familjemedlemmar, bara för att man haft bra kontakt förut eller för att det "borde" vara på ett visst sätt.
Det är ett stort steg jag tagit. Där kan jag känna att jag verkligen jobbat med mig själv.
Förut tog jag ansvar för alla och ingen fick bli ledsen, arg, besviken, känna sig utanför osv. Jag tog på mig allt. Jag har insett att jag aldrig tänkt i ett möte att Jag ska ha en bra stund. Jag har tänkt att personen/personerna jag träffar inte ska bli besvikna, att allt ska göras "rätt" av mig, krav krav krav krav.

Nu gör jag det jag känner för. För min skull. Jag ringer om jag känner för att ringa. Jag blir inte besviken längre på andra som förut. Jag har strukit många måsten.

Som min terapeut har beskrivit det, att jag har levt som att jag går ut på scenen med andra människor och sen när jag är själv sjunker jag ihop som en hög i logen. Ungefär så.

Förut fick jag aldrig göra minsta lilla fel. Jag skulle vara lugn, glad, trevlig, förstående etc. Även under många år som sjuk har jag betett mig så. Det är först senaste tiden som jag kommit fram till ett nytt sätt att tänka och agera på.
Det är lättare att leva med det förhållningssätt jag har nu.

Drömmar m m

Inatt drömde jag om kursen. Jag hade en jättetjock databok med uppgifter. Varenda uppgift var svår och rörig och jag blev aldrig klar. Jag höll på att bli tokig. Alla andra var fientliga mot mig och hjälpte inte till och alla blev klara långt före mig. Sen var det en kille som jag var förälskad i som blev så elak mot mig. Jag svävade mellan att söka bekräftelse och att vara arg på honom. Sen hände en massa saker och på slutet så viskade killen till en tjej att hon skulle försöka döda mig, hon viskade "Jag kommer att döda dig" och jag gick i taket och skrek att "Du kommer aldrig någonsin klara av att döda mig" och så tittade jag på läraren och han skakade och svettades och så sa han tydligt "Nu är det så här att varje människa sköter sin egen död och ingen annans".

Idag ska jag till terapeuten. Det känns bra. Jag är alltid lite klokare efter ett besök där. Sen ska jag möta mamma och köpa tyg till mitt draperi. Det ska bli så mysigt när det är klart.

Jag såg en dokumentär om kärlek på svtplay.se. En del var riktigt intressant. Som att kroppen vet att man är intresserad av någon innan hjärnan gör det. De sa att man lyfter på ögonbrynen när man ser på personen. Och  förälskad kan man vara allt ifrån tre månader till tre år! Tänk om man kunde få vara föräskad i tre år!

Galen natt

Inatt drömde jag extra mycket. Jag drömde att jag var med en gammal vän på bio. Filmen var fyra timmar lång. Helt plötsligt var jag med i filmen.

Jag var en actionhjälte, jag kunde döda andra människor blixtsnabbt. Först dödade jag fyra killar på en gång, jag bet sönder magarna på dem på några sekunder. Sen var det en kille som överföll mig i en trappuppgång, jag tog en kniv som han tappade och högg honom rakt in i ryggen, flera gånger, och det kändes verkligen som att man kom igenom kött och ben. Jag vaknade av att jag slog med handen ner i sängen.
Sen drömde jag att jag hade en infekterad fingertopp och så sprack den till tre hål, ut kom först två levande vita maskar och sen en stor silverfärgad orm som var jättefarlig. Det var så sjukt äckligt så att jag fortfarande känner att det är obehagligt.

Senare drömde jag att min vän blev mördad och att jag förlovade mig med hennes kille någon timme efter, och så började jag berätta detaljerat om en artikel som jag läste (på riktigt) i SvD. Så då vaknade jag av att jag förklarade ingående om artikeln och så hörde jag mig själv säga halvvaken att varför ligger jag här och pratar och förklarar i onödan.

Jag drömmer mardrömmar/stressdrömmar varje natt. Men det här var extremt. Jag hade så mycket ångest när jag vaknade så jag visste inte om jag skulle orka gå på kursen idag. Men det gjorde jag. Fick stark panikångest i klassrummet och tog behovsmedicin, så mycket jag kunde. Även om jag vet att det troligen inte hjälper när det gått så långt är det som att reptilhjärnan tar över och tar till alla lösningar som går även om de inte är bra.

Kaos

Nu är det kaos i min hjärna. Min handläggare från AF kom på besök och pratade med mig och lite med min kursledare. Vi kom in på att ev. förlänga kursen så att jag kunde lära mig sådant jag inte kan också. Och det verkade som att det kommer gå att diskutera iaf, jag ska på uppföljningsmöte nästa vecka med AF och FK. Och så sa hon att mitt slutdatum på den Arbetsförmedling jag är på nu är 30 september. Jag blev SÅ stressad och sa att jag fått beslut att jag ska gå ett år. Hon kunde inte svara på varför det datumet stod där men att jag inte behövde oroa mig och att vi pratar om det på mötet nästa vecka. Men jag klarar inte av när jag får sådana besked, jag har inga marginaler, även om det kanske inte alls är någon fara.

Sen pratade hon om att det är meningen att tiden ska utökas. Jag sa att jag får problem med koncentrationen efter två timmar och att jag blir jättetrött. Och tröttheten har inte blivit mindre med tiden. Så kom hon med förslag om att arbetsträna på ett ställe där man registrerar vårduppgifter. T ex vad hemtjänstpersonal gjort hos varje pensionär osv. Det skulle vara i lugn takt och man sitter för sig själv. Och jag sa att det kanske kan vara bra. Sen så känner jag mig helt förvirrad. Jag vet inte om det är bäst att fortsätta kursen eller att pröva att arbetsträna där. Och om jag arbetstränar där kommer jag inte kunna jobba något med min panikångest. Det blir ingen rehabilitering. Jag måste säga att jag helst fortsätter kursen. Eller jag vet inte...Jag som skulle arbetsträna i trädgård, sen med djur osv. F*n också vad trött jag blir.

Jag ska säga på mötet att det från början var tänkt att jag skulle få träffa arbetspsykolog och sen börja arbetsträna i trädgård och sen med djur men att det blev en datakurs istället och sen ska jag sitta och registrera uppgifter två timmar om dagen. Nä, nu blir jag tokig!

Måndag

Vaknade 0430 imorse. Nu har jag beställt ett par svarta gardiner för det kanske är för ljust på morgonen i min sovhörna. Hoppas det hjälper.

Katterna sover som stockar här bredvid mig. Det är alldeles blå himmel och sol. Och tyst och stilla.

Idag kommer min handläggare från AF till kursen för att se hur jag har det. Hoppas det blir ett kort besök. Det känns som om att det inte finns så mycket att säga.

När jag kommer hem ska jag nog mest sitta på balkongen om det fortfarande är fint väder. Försöka att bara ta det lugn.

Kommentarer

Det är flera som har haft problem med att kommentera i min blogg. Så fick jag ett tips om att jag kanske blockerat anonyma kommentarer eller något sånt. Så kikade jag på inställningar och jag hade valt något som gjorde att inte alla kunde kommentera. Nu har jag ändrat det så att alla kan kommentera.

Lite tankar

I morse var jag sjukt trött efter att ha vaknat 03, 0430, 0530, 0630. Jag har aldrig varit en morgonmänniska heller. Men det känns bra att jag har något att komma iväg till, att få göra sig i ordning på morgonen, passa en tid, träffa lite människor. Samtidigt känns det nästan lite overkligt att jag är långtidssjukskriven och går en datakurs för personer med speciella behov. Jag känner "Vad hände?!". Jag har varit sjuk i tio år nu. Jag som var så "stark" och jobbade på så bra och tränade så mycket och skulle börja min drömutbildning. Den enda dröm jag hade.

Min förra handläggare på AF sa att jag skulle se min sjukdomstid som en parentes i mitt liv. Men hur ska jag kunna göra det? Det är ingen parentes. Det är över tio år av mitt liv och jag är fortfarande sjuk. Och det är mycket jag har förlorat. Och jag vågar inte tänka framåt. Vad händer efter datakursen? När ska jag kunna arbeta igen? Kommer jag kunna komma tillbaka till mitt jobb? Vad ska jag annars jobba med? Jag arbetade senast hösten 2006 och arbetstränade senast vintern 2007. Jag vet att det är dumt att tänka så och jag gör det nästan aldrig men ibland snuddar jag vid tanken om framtiden.

Jag är tacksam över att jag har lärt mig väldigt mycket att vara i nuet. Det är många gånger min räddning. En sekund i taget. Och att försöka förlita sig på universum.

Signaler

Ännu en dag på kurs. Det kom en kille som hade varit borta ett par veckor och jag satt på "hans plats". Det var absolut inga problem och han tog datorn bredvid och förde över sina dokument. Det blev ändå så att jag då fick "uppmärksamhet" och egentligen blev jag nog bara lite nervös. Men jag tror att min hjärna kopplar ihop minsta tecken på oro, nervositet, osäkerhet och dylikt med att varna så starkt så att jag får panikångest/ångest. Jag kände direkt hur jag blev alldeles iskall och låst i situationen och satt bara och hoppades på att killen inte skulle säga något till mig, vad som helst, presentera sig eller fråga något, vad som helst. Och så tog jag behovsmedicin och sen satt ångesten ändå i, även efter när jag var på Apoteket för att hämta ut en medicin.

Jag får nästan aldrig några korta panikattacker. Det kan hålla på i flera timmar. Det är så fruktansvärt obehagligt. Det är inte konstigt att musklerna i nacken är stenhårda.

Det är inte så att jag är rädd för att bli tokig, svimma etc. Skräcken bara kommer, den bara är. Som om att du skulle få en pistol riktad mot dig.

Kursen

Idag började fjärde veckan av kursen. Som vanligt var det svårt att ta sig upp men jag kom iväg. Det var två nya deltagare som började idag. Den ena verkade inte kunna så mycket svenska så han och läraren hade lite svårt att kommunicera. Jag såg på hans skärm att han inte alls hängde med och att han inte verkade veta alls vad han höll på med. Efter en timme var det rast som vanligt. Efter ett tag dök läraren upp och så kom en person in som jobbar som någon slags samordnare där. Då visar det sig att mannen som var ny inte skulle gå någon datakurs alls, han skulle göra något helt annat på våningen under.
Lite Gökboet-varning är det faktiskt över kursen.

Jag tog en promenad på Götgatan och så belönade jag mig med en riktigt fin Solros som dessutom hade flera knoppar. Nu står den stolt i balkonglådan och lyser. Jag klarade av att betala kontant två gånger idag. Först på Pressbyrån imorse och sen i blomaffären. Utan att få panikångest. Obeskrivligt skönt!

Att ge upp m m

Det har varit en intensiv helg. Pappa åkte hem idag på förmiddagen och jag somnade som en stock på soffan med katterna och sov tills det ringde på dörren vid 17-tiden. Helt däckad. Jag har fått otroligt mycket hjälp med borrning och montering och handling och jag är så tacksam för det. Min pappa är otroligt generös. Och rastlös så det är bra när han har saker att pyssla med. Undrar hur det ska bli när han blir pensionär!

Vi pratar inte så mycket med varandra. Många gånger har jag försökt men det blir aldrig något djupare samtal, då tar det stopp för honom av någon anledning. Han frågar inte så mycket heller om mig och hur jag har det och vad jag gör. Om jag verkligen känner för det så berättar jag men han svarar ofta med M-mm. Jag har försökt väldigt mycket och länge. Men man kan inte ändra på andra människor och det är inte ett barns ansvar att förändra sina föräldrar för att få må bättre. Så jag har gett upp. På ett positivt sätt. Jag accepterar att han har svårt att prata om personliga saker och om känslor. Om han börjar jobba på det så är det jättebra men det är hans val. Jag tror att han är fullt medveten om hur han är. För han är väldigt klok. I helgen har jag accepterat verkligheten. Jag har inte försökt ändra något, jag har inte ansträngt mig på bekostnad av mitt mående.
Vår relation är som den är. Jag vet att jag betyder väldigt mycket för honom och det finns inget ont i honom.
Och jag är trött på besvikelse och försök till förändring av andra.

Jag är tacksam för all hjälp jag fått av honom i helgen. Jag är glad för de saker som han berättade för mig även om det inte var så mycket. Så är det.

Sover eller är vaken

Jag somnade vid 22-tiden och vaknade 01. Nu är klockan 03:38. Jag känner mig rastlös i kroppen, har ont i nacken och är hungrig. Jag har ingenting att äta. Eller något har jag, pasta och en färdigrätt men det skulle jag må illa av att äta nu. Jag drack ett glas mjölk, det har hemma.

Imorgon/idag ska jag gå och handla lite, sen ska jag sola på balkongen om det är fint väder. På kvällen kommer min pappa på besök, han stannar till söndag. Då får jag äntligen upp mina taklampor och lite annat! Så skönt.

Snart ska jag försöka somna om.

Sömn

Inatt sov jag 16 timmar. Gick och la mig vid 18-tiden, jag var för trött för att hålla mig uppe.
Drömde att jag var med min pappa för att titta på en gravsten till farmor (hon är död sedan länge) och jag hittade  en rosa som var som en liten byrå med många små söta lådor. Den skulle passa henne precis kände jag. Och så gav pappa mig en handskriven lapp med vad vi skulle handla och så hade han skrivit att han hade obotlig fortskridande cancer som gick på njurarna och skulle bara leva en kort tid. Jag tänkte att jag måste prata med honom och tårarna rann. Då vaknade jag av att jag grät och gick upp ett par minuter. Sen drömde jag att ingen ville bry sig om att min pappa skulle dö och dessutom tröttnade mina vänner, en efter en, på mig av olika anledningar. Jag var så ensam och panikslagen av allt.

Idag ska jag tvätta lite och ta det lugnt. Känner mig helt slut.