Ännu en dag på kurs. Det kom en kille som hade varit borta ett par veckor och jag satt på "hans plats". Det var absolut inga problem och han tog datorn bredvid och förde över sina dokument. Det blev ändå så att jag då fick "uppmärksamhet" och egentligen blev jag nog bara lite nervös. Men jag tror att min hjärna kopplar ihop minsta tecken på oro, nervositet, osäkerhet och dylikt med att varna så starkt så att jag får panikångest/ångest. Jag kände direkt hur jag blev alldeles iskall och låst i situationen och satt bara och hoppades på att killen inte skulle säga något till mig, vad som helst, presentera sig eller fråga något, vad som helst. Och så tog jag behovsmedicin och sen satt ångesten ändå i, även efter när jag var på Apoteket för att hämta ut en medicin.
Jag får nästan aldrig några korta panikattacker. Det kan hålla på i flera timmar. Det är så fruktansvärt obehagligt. Det är inte konstigt att musklerna i nacken är stenhårda.
Det är inte så att jag är rädd för att bli tokig, svimma etc. Skräcken bara kommer, den bara är. Som om att du skulle få en pistol riktad mot dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar