Att ge upp m m

Det har varit en intensiv helg. Pappa åkte hem idag på förmiddagen och jag somnade som en stock på soffan med katterna och sov tills det ringde på dörren vid 17-tiden. Helt däckad. Jag har fått otroligt mycket hjälp med borrning och montering och handling och jag är så tacksam för det. Min pappa är otroligt generös. Och rastlös så det är bra när han har saker att pyssla med. Undrar hur det ska bli när han blir pensionär!

Vi pratar inte så mycket med varandra. Många gånger har jag försökt men det blir aldrig något djupare samtal, då tar det stopp för honom av någon anledning. Han frågar inte så mycket heller om mig och hur jag har det och vad jag gör. Om jag verkligen känner för det så berättar jag men han svarar ofta med M-mm. Jag har försökt väldigt mycket och länge. Men man kan inte ändra på andra människor och det är inte ett barns ansvar att förändra sina föräldrar för att få må bättre. Så jag har gett upp. På ett positivt sätt. Jag accepterar att han har svårt att prata om personliga saker och om känslor. Om han börjar jobba på det så är det jättebra men det är hans val. Jag tror att han är fullt medveten om hur han är. För han är väldigt klok. I helgen har jag accepterat verkligheten. Jag har inte försökt ändra något, jag har inte ansträngt mig på bekostnad av mitt mående.
Vår relation är som den är. Jag vet att jag betyder väldigt mycket för honom och det finns inget ont i honom.
Och jag är trött på besvikelse och försök till förändring av andra.

Jag är tacksam för all hjälp jag fått av honom i helgen. Jag är glad för de saker som han berättade för mig även om det inte var så mycket. Så är det.