Det var längesedan jag skrev här. Har inte känt någon lust. Inte haft någon ork till att skriva. Det har hänt mycket. Men ändå inte.
Jag är sjukskriven, har bytt läkarmottagning och fått en ny läkare. Han verkar mycket bra, snäll, noggrann etc.
Jag har insett att diagnosen Fibromyalgi som jag fick 1998 faktiskt inte är en sjukdom som bara försvinner vilket jag valde att lura mig själv till under många år. Efter min väns död visar den sig väldigt tydligt med mycket mer värk än den "vilande" jag har och nackvärken.
Jag fick inte någon plats på KI:s mardrömsstudie.
Jag har opererats för cellförändringarna.
Kärleken finns kvar, den är stark men det stormar också fast på ett normalt sätt tror jag, är inte van vid normala kärleksrelationer.
Mötet på sjukhuset gick bra. Jag var där själv. Jag fick allt sagt, fick från hjärtat ursäkter och kände att jag kunde släppa den biten.
Sorgen, hur är det med sorgen. Jag vet inte. Det känns som ett vaccum. Jag har varit hos en kurator tre gånger och sagt tydligt att jag vill prata om sorgen, förlusten, traumat. Men hon kommer in på annat varje gång så jag ska inte gå till henne mer. Nu har det gått ett halvår sen min vän gick bort och det är den hjälp jag fått. Då har jag ändå fått på papper att jag hamnat i en livskris och varit med om en traumatisk upplevelse, inte bara ett "vanligt" dödsfall. Ja, som sagt, jag vet inte.
Jag fick en ny medicin, Lyrica. Den har ingen följt upp. Jag fick kraftiga biverkningar av den. En del biverkningar var lite galna. Iaf så fick jag mer ångest också och det räknade jag med men det blev ett litet steg tillbaka eftersom hjärnan inte kan skilja på om det är p g a biverkningar eller inte.
Så där jag står Nu är att börja med mer träning, förutom promenaderna. Hemma, inte på stället jag brukar träna på.
Flera av de här sakerna kan jag göra egna inlägg av och utveckla.
Även det här med tid. Att det känns som att tiden bara går fortare och fortare.
