Jag är försiktig

Det har gått framåt och det är skönt. Nu har kursen blivit som en trygghetsbubbla för mig. Oftast. Jag har min ångest hela tiden men den styr inte mitt liv lika mycket längre. När man börjar bli bättre balanserar man på en tunn lina så jag är väldigt försiktig med att "ropa hej". Så fort jag är trött, har ätit dåligt etc så lurar panikångesten på mig. Jag kan inte lita på mig själv och i vissa situationer är jag väldigt utsatt. Jag har tidigare tagit för stora steg framåt för snabbt och fått bakslag. Jag orkar inte det en gång till. Så jag tassar fram. Och jag säger att jag klarar av vissa saker lite bättre ibland. För panikångesten är fortfarande ett stort handikapp för mig.

Jag var på idrottsmassage igår. Det var den bästa massagen jag någonsin varit på. Han tog i ordentligt, ner på djupet och han visste verkligen vad han gjorde. Han sa till mig: Ja du....jag förstår verkligen att du har ont. Att du har gått med det så länge också. Så jag ska dit igen. Det var underbart samtidigt som jag kände hur fruktansvärt ömma mina muskler är och spända så att de nästan känns som ben istället för muskler.
Jag var alldeles groggy när jag gick hem.

Nu ska jag sova. God natt.

Tiden går

Det går jättebra på kursen. Känner mig mer och mer avslappnad och ser nästan alltid fram emot att få åka dit. Jag är oftast tidigt ute så jag brukar sätta mig på en bänk i närheten av kurslokalen och bara andas en stund innan jag går in.

Jag har blivit mer social också, eller orkat träffa vänner och familj mer på senare tid. Det känns enklare nu. Det blir inte ett stort projekt för mig. Och mår jag dåligt så tackar jag nej. Var t o m ute i lördags kväll, satt först på en mysig uteservering, sen blev det ett rörigare ställe där man står som packade sillar och det aldrig finns något ledigt bord. Det är ingenting för mig. Det har det aldrig varit. Men det kändes mysigt att få göra sig lite fin och åka in till city och vara social och känna sig ok.

Det är svårt att veta hur många steg framåt jag tagit men det kanske jag inte ska tänka på så mycket. Jag har dåliga dagar och bättre dagar som alla andra bara det att jag får panikångest och är extremt trött och har ont i nacken när jag har dåliga dagar.

Imorgon ska jag på massage, det ska bli superskönt! Det är ordentlig massage och det passar bra för mina spänningar i rygg och nacke.

Sömnen har varit väldigt varierande. Häromnatten vaknade jag 03 och kunde inte somna om, en annan dag sov jag hela dagen, halva kvällen och hela natten.
Nu ska jag prova att göra ett uppehåll med Circadin. För att se om sömnen fungerar ändå.
En morgonmänniska har jag aldrig varit och kommer nog aldrig att bli men jag kommer upp iallafall.

Balansgång

Det bara snurrar i huvudet. När jag satt på perrongen idag för att åka och möta mamma så var det ett barn som skrek lite. Jag fick nästan panik, det skar sig igenom hela kroppen.

Jag somnade om vid 05 i måndags. Gick inte på kursen men åkte senare och hade mötet på katthemmet. Chefen där var underbar. Hon förstod precis vad arbetsträning innebär och att jag ska ta det lugnt i början. Hon sa många kloka ord. Det var ganska stort där och lugn atmosfär. Jag var öppen med min sjukdomsbild och att jag bl a kan ha svårt med kontakten med andra människor när man ska fika t ex. Och hon förstod mig. Och man behövde absolut inte fika om man inte ville. Man kunde vara och gosa med katterna istället. Hon sa att det gick jättebra att jag börjar där i september och hon sa att hon trodde att jag skulle passa in bra där. Och vad många katter det fanns!
Det var siffror från 1-5. 1 var superkelig och heltam. 5 var typ "gå inte nära, var försiktig". En svart katt låg uppe på en kattbräda, den hade 4. Hon stack in huvudet och sa hej på dig mjukt och den fräste surt tillbaka. Och jag kände bara att jag kommer kunna göra skillnad där. För med tålamod så får man förtroende av katter. Det sa hon också, att det är så härligt när man märker det.

Idag var jag inte heller på kursen. Känner mig överkörd av en ångvält. Jag har nog gått lite för fort fram. Fått för mycket intryck. Känner mig överhopad av saker men jag vet inte vad det är egentligen. Känner hur ångesten kryper under huden.

Har tagit en Propavan nu, som jag egentligen har slutat med, men jag behöver få balans på sömnen igen, och kan jag sova inatt så går jag på kursen imorgon och så kan jag bli lite lugnare angående sömnen.
Funderar på att fråga läkaren om jag kan få byta ut Stilnoct mot Imovane om det här fortsätter, för vad jag vet så har Imovane längre verkningstid.

På torsdag kommer min pappa och hälsar på över helgen och sen är det måndag igen och kurs och jag känner att tankarna rusar runt, det brukar inte göra det längre, jag brukar inte tänka längre än en dag i taget men nu är jag så stressad i huvudet.

Nu gäller det att stanna upp. Andas. Kanske backa lite.

Ur balans

Inatt har jag varit vaken nu sedan 02. Har känt mig snurrig hela helgen och mår illa. Har fått någon form av värmeutslag på bröstet. Eller soleksem, om man kan få det flera dagar efter att man har solat? Kroppen mår inte bra just nu. Och jag vet inte hur jag ska göra med den här dagen. Jag ska inte bara på kursen idag utan också ha möte med chefen på katthemmet. Vill helst inte ringa och boka av det fast jag vet att det är helt ok att göra det. Direkt är man tillbaka i att prestera, vara duktig, inte göra fel. Tankarna rusar iväg lite att det inte ger ett bra intryck att ringa och säga att man är sjuk första gången man ska ses. Och jag är ju inte sjuk på vanligt vis utan mer att jag kan vara så utröttad att jag får panikångest och det känns ännu värre att ställa in i sista sekund. Jag får se hur jag gör.

Kanske ska kolla om jag har feber?

Torsdag till fredag sov jag tre timmar, freda till lördag sov jag 14 timmar, igår sov jag kanske åtta timmar och nu tre timmar. Men jag kanske somnar om. Någon värme kan jag inte skylla på för det är svalt och skönt inatt.

Det bara snurrar i huvudet, känns som att jag gjort lite för mycket på sistonde men jag kommer inte riktigt på vad. Känner mig överbelastad just nu.

Näe, jag går och kollar om jag har feber.

Hoppas ni sover gott.

Relationer

Det senaste längre förhållande jag hade tog slut i början av 2004. Det var ett fint förhållande. Efter det har jag dejtat lite eller haft korta relationer, inte så många. Men jag har verkligen inte klarat av att bli lämnad. Jag har blivit helt hysterisk. Fast jag knappt hunnit lära känna killen! Det sitter djupt i mig. Jag har ibland inte ens hunnit få några känslor för personen och sen när han har backat ur så har jag blivit helt knäckt.
Jag har troligen dessutom skrämt bort dem genom mitt sätt att "klänga mig fast" tidigt. Men jag var ännu värre förut. Jag har stått ut med mycket och blivit utsatt för psykisk misshandel av olika slag. Långa historier.

Hösten 2007 träffade jag en kille som var väldigt sjuk psykiskt. Jag minns inte riktigt hans diagnoser men han var farlig. Jag lurade mig själv att han var bra för mig för att jag själv var sjuk och från början förstod jag inte att han var farlig. Vi sågs i några veckor tror jag, jag minns faktiskt inte exakt. Det slutade med att jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av honom när han var på väg in i en psykos.

Jag har inte haft någon relation sedan dess. Varit på två dejter bara. Det var som att kroppen och hjärnan stängde av efter övergreppet. Samtidigt var gränsen nådd där. Jag känner att jag verkligen aldrig mer kommer tillåta mig att trampas på mer av någon. Om jag träffar någon ska jag gå sakta fram och vara ärlig mot mig själv. Och mannen ska verkligen tillföra något positivt i mitt liv och vara en trygghet. Jag vet verkligen vad jag Inte vill ha.

Senaste tiden har jag börjat känna att skulle kunna träffa någon, att jag verkligen vill det nu. Han finns därute. Jag vill verkligen tro att det är så. Och att vi möts. När det är dags.