Utveckling

Jag tror på utveckling. På att lära sig. På att fortsätta kämpa, ibland bara en sekund i taget. Mitt främsta mål är att få ro i själen. För den är väldigt orolig nu. Och det tar sig i utryck på flera olika sätt.
Jag har Fibromyalgi med varierande värk från dag till dag men alltid ont. Jag har generaliserad ångest, social ångest med panikattacker och återkommande depressiva dagar.
Men jag jobbar på att tänka att jag Är inte mina sjukdomar. Jag är så mycket mer än så. Men ibland händer det att jag känner mig som en värkande ångestklump.

tisdag 5 juli 2011

Balansgång

Det bara snurrar i huvudet. När jag satt på perrongen idag för att åka och möta mamma så var det ett barn som skrek lite. Jag fick nästan panik, det skar sig igenom hela kroppen.

Jag somnade om vid 05 i måndags. Gick inte på kursen men åkte senare och hade mötet på katthemmet. Chefen där var underbar. Hon förstod precis vad arbetsträning innebär och att jag ska ta det lugnt i början. Hon sa många kloka ord. Det var ganska stort där och lugn atmosfär. Jag var öppen med min sjukdomsbild och att jag bl a kan ha svårt med kontakten med andra människor när man ska fika t ex. Och hon förstod mig. Och man behövde absolut inte fika om man inte ville. Man kunde vara och gosa med katterna istället. Hon sa att det gick jättebra att jag börjar där i september och hon sa att hon trodde att jag skulle passa in bra där. Och vad många katter det fanns!
Det var siffror från 1-5. 1 var superkelig och heltam. 5 var typ "gå inte nära, var försiktig". En svart katt låg uppe på en kattbräda, den hade 4. Hon stack in huvudet och sa hej på dig mjukt och den fräste surt tillbaka. Och jag kände bara att jag kommer kunna göra skillnad där. För med tålamod så får man förtroende av katter. Det sa hon också, att det är så härligt när man märker det.

Idag var jag inte heller på kursen. Känner mig överkörd av en ångvält. Jag har nog gått lite för fort fram. Fått för mycket intryck. Känner mig överhopad av saker men jag vet inte vad det är egentligen. Känner hur ångesten kryper under huden.

Har tagit en Propavan nu, som jag egentligen har slutat med, men jag behöver få balans på sömnen igen, och kan jag sova inatt så går jag på kursen imorgon och så kan jag bli lite lugnare angående sömnen.
Funderar på att fråga läkaren om jag kan få byta ut Stilnoct mot Imovane om det här fortsätter, för vad jag vet så har Imovane längre verkningstid.

På torsdag kommer min pappa och hälsar på över helgen och sen är det måndag igen och kurs och jag känner att tankarna rusar runt, det brukar inte göra det längre, jag brukar inte tänka längre än en dag i taget men nu är jag så stressad i huvudet.

Nu gäller det att stanna upp. Andas. Kanske backa lite.

5 kommentarer:

  1. När jag läste om hur du reagerade på barnet som skrek - att det skar sig igenom kroppen, känner jag precis igen mig i det. Är så ljudtrött och känslig, att jag knappt kan vara där det finns folk. Det är en sådan oro överallt - så mycket skrik och babbelprat, så att jag nästan går sönder. Varje ljud skär sig in i kroppen och det slutar med att jag nästan rusar hem. Det är inte klokt.

    Roligt att det verkar bra på katthemmet. Och att hon som tog emot dig där förstod hur du kände det. Att du har svårt t ex att fika. Vilken tur, att du slapp det andra stället. Och att det här dök upp precis i lagom tid.

    Imovane är en bra nattmedicin. Den verkar längre än Stilnoct. Så viktigt med sömnen och att den blir regelbunden. Det är kanske bristen på sömn också som gör att du känner dig overwhelmed.

    Ta allt i din takt.

    Stor kram.

    SvaraRadera
  2. Jag är ändå säker på att det du skrev tidigare om ett steg framåt stämmer, det är bara det att vägen är lite krokig och backig. Kramar!

    SvaraRadera
  3. Det är jättesvårt när man får för mycket intryck, så lätt att det skenar iväg då. Att hålla balansen i livet är så svårt, men absolut nödvändigt när man lever med bl a ångest.
    Tror att katthemmet är alldeles perfekt för dig, du kommer göra skillnad där, både för katterna och för dig själv.

    kramar om

    SvaraRadera
  4. Det var några dagar sedan du skrev, men jag hoppas att du kunnat vila huvudet och hittat rätt igen.

    Så kul med katthemmet! Det kommer passa dig jättebra! Att jobba med djur är som medicin bara det!
    Stor sommarkram
    Ysta

    SvaraRadera
  5. Tack för era fina kommentarer!
    Det går inte att svara en efter en, därför blir mina svar lite ihopklumpade. Men jag blir jätteglad för kommentarer och läser alla. =)

    Ja, det är lite krokigt och backigt men det går framåt ändå känns det som nu.
    Har fått ännu en prövning, en ny person har börjat på kursen som verkar vara manisk, hon pratar och pratar (högt) och är överlycklig alt skitförbannad.
    Jag ser verkligen framemot katthemmet =)

    Kramar!

    SvaraRadera