Relationer

Det senaste längre förhållande jag hade tog slut i början av 2004. Det var ett fint förhållande. Efter det har jag dejtat lite eller haft korta relationer, inte så många. Men jag har verkligen inte klarat av att bli lämnad. Jag har blivit helt hysterisk. Fast jag knappt hunnit lära känna killen! Det sitter djupt i mig. Jag har ibland inte ens hunnit få några känslor för personen och sen när han har backat ur så har jag blivit helt knäckt.
Jag har troligen dessutom skrämt bort dem genom mitt sätt att "klänga mig fast" tidigt. Men jag var ännu värre förut. Jag har stått ut med mycket och blivit utsatt för psykisk misshandel av olika slag. Långa historier.

Hösten 2007 träffade jag en kille som var väldigt sjuk psykiskt. Jag minns inte riktigt hans diagnoser men han var farlig. Jag lurade mig själv att han var bra för mig för att jag själv var sjuk och från början förstod jag inte att han var farlig. Vi sågs i några veckor tror jag, jag minns faktiskt inte exakt. Det slutade med att jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av honom när han var på väg in i en psykos.

Jag har inte haft någon relation sedan dess. Varit på två dejter bara. Det var som att kroppen och hjärnan stängde av efter övergreppet. Samtidigt var gränsen nådd där. Jag känner att jag verkligen aldrig mer kommer tillåta mig att trampas på mer av någon. Om jag träffar någon ska jag gå sakta fram och vara ärlig mot mig själv. Och mannen ska verkligen tillföra något positivt i mitt liv och vara en trygghet. Jag vet verkligen vad jag Inte vill ha.

Senaste tiden har jag börjat känna att skulle kunna träffa någon, att jag verkligen vill det nu. Han finns därute. Jag vill verkligen tro att det är så. Och att vi möts. När det är dags.