Så länge jag kan minnas har jag varit högpresterande. Det i kombination med några andra mindre bra sätt att välja att hantera livet gjorde att jag gick in i väggen. Det var över tio år sedan. Jag har förändrats väldigt mycket, eller utvecklats rättare sagt väldigt mycket under denna tid. Med små steg.
Samtidigt som det kan kännas som att jag står på ruta ett när jag får samma vidriga panikångest som tidigare. Om och om igen.
Men.
Nu är jag så fruktansvärt trött på att prestera. Vara "duktig". Det är först nu jag Verkligen känner hur trött jag är på det. Det står mig upp i halsen. Nu får det vara slut på att vara "duktig". Nu ska jag bara vara. Precis som jag är. För det räcker nu.
Du har dugt hela tiden, men inte sett det själv. Vi är våra värsta fiender själva, gäller att hantera våra egna krav och inse att de kommer från oss själva, när man släpper på dem så brukar man kunna må bättre, men det tar sin tid.
SvaraRaderaDu behöver inte prestera för att vara bra vännen, du är bra som du är.
varma kramar
Min terapeut har sagt till mig några gånger att jag är som en diktator mot mig själv.
SvaraRaderaJag har verkligen bestämt mig för att sluta prestera enbart för presterandets skull. Det räcker med att vara.
Stor kram
Jag känner likadant. T o m nu, när jag har så svåra smärtor i magen, anklagar jag mig själv för att vara lat. Jag vet inte vid vilken gräns jag har tillåtelse att vila och inte prestera.
SvaraRaderaVilka diktatorer vi är! När ska vi börja med att tycka att vi är helt OK som vi är.
Du om någon har verkligen kämpat och är väl värd att bara "vara".
Varm kram!