Jag har bestämt mig för att prata med samordnaren för kurserna där jag går. Jag tänker inte gå de sista två och en halv veckorna i samma klassrum som honom. Det här var tänkt som rehabilitering för mig och det fungerade så bra under lång tid men nu har jag blivit sämre. Jag ska be om att få gå i en annan klass om det går. Jag sitter inte bredvid honom en enda dag till. Även om jag tvivlar på mig själv och vad som är rätt och fel och hur "stort" detta är som han har gjort så kommer jag berätta för samordnaren iaf. Jag skiter i om jag gör fel, säger för mycket etc. Jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd.
Ingen i klassen vet om någonting men idag pratade jag med en kille som går i en av de andra klasserna. Jag kände att jag behövde prata med någon där för jag har känt mig så ensam sedan detta har hänt. (Den där mannen är väldigt social och sitter i korridoren och fikar och kör på och då blir det att jag går ut istället.) Han blev helt chockad och förbannad. Han tyckte verkligen att jag skulle prata med någon om vad som hänt. Det kändes bra.
Imorgon ska jag träffa min terapeut igen efter hans semester så jag hinner prata med honom också innan.
Oavsett hur stort eller litet det har varit så har jag fått mer ångest igen, sömnsvårigheter (extrema mardrömmar så att jag vaknar tidigt av ångest och kan inte somna om). Ont i nacken.
Men det är inte klokt att jag ska behöva söka bekräftelse från så många andra om det jag känner är ok!? Jag vill kunna lita på min egen magkänsla och mina gränser och utgå ifrån dem. De är rätt för mig.
Det känns så trist att det ska sluta så här. Ska till läkaren på fredag och inte vet jag vad man ska göra åt min sömn, jag har så mycket ångest när jag vaknar så att jag skakar.
Men förutom det så fortsätter jag gå mina promenader innan jag åker hem och vilar. Jag har tittat mycket på film och jag läser en bra bok. Kokain heter den.
Du gör alldeles rätt att be om att få flytta till en annan grupp. Det är dina känslor som är verkliga och som du INTE behöver skämmas för. Han är obehaglig. Jag skulle också vara rädd för honom. Du gör helt rätt i att förklara för samordnaren hur du känner det. Och du ger ju inte upp. Du byter bara grupp.
SvaraRaderaDet är inte meningen, att du ska må sämre under rehabilitering. Du är viktigast i ditt liv och det är din uppfattning om situationen som gäller. Ingen annans.
Det gör mig rent ut sagt förbannad, att den där APAN ska få förstöra så mycket. Du som har kämpat så hårt.
Lyft huvudet högt och trösta dig med att du har rätt till ALLA dina känslor. Men jag vet, att man, när man är så skör och har sådan ångest, att det är svårt att lita till sig själv. Man vill ha bekräftelse från andra, att man "känner rätt".
En så stor kram som mina armar räcker till. Jag känner så starkt med dig.
Åh..vad jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få din ångest att försvinna. Det finns inget som gör mig mer arg än orättvisor och din situation just nu är orättvis!
SvaraRaderaNär det gäller att söka bekräftelse ifrån andra när man upplevt det du gjort, tror jag att det är mer regel än undantag i människors liv. Vem som helst som blivit drabbad av det hade behövt ventilera och höra andras tankar..
Snälla, söta försök att inte förebrå dig.
Varm kram <3
MizzLiz
Tack för stödet!
SvaraRaderaDet var längesen jag var så här förvirrad.
Jag ska försöka vara snäll mot mig själv och sätta upp gränser utifrån mina känslor.
Kramar