Lusten att skriva...

...har smugit sig på mig. Det känns bra.
Jag vill börja med att säga att när jag var på återkontroll för cellförändringarna jag hade opererat bort så såg det bra ut, inga cellförändringar kvar. Så nu Ska jag gå en gång per år och kontrollera. Jag minns inte i hur många år men de närmaste iaf.

I höstas gick jag på utredning på Smärtkliniken iom min värk i kroppen som inte går över. Den satte igång dagen efter att min vän dog. Det är nu 15 månader sen.
Jag har fått diagnosen Fibromyalgi. Jag får akupuntur och står i kö för bassängträning. Det är ungefär ett halvårs väntetid. Ska få hem en TENS-apparat så jag kan använda den på värkande punkter på kroppen. Det känns som om att det kommer bli min snuttefilt.

Var hos läkaren i torsdags, han sjukskrev mig året ut. Jag söker sjukersättning och jag väntar på att utredningen och beslutet ska tas. Min läkare bedömer att jag bör ha 100 procent sjukersättning. Jag håller med.
Det har verkligen varit en process för mig, från att försöka om och om igen att ta sig tillbaka till mitt jobb till att komma till insikten att jag kan faktiskt inte arbeta. Det är så inpräntat att leva = jobba. Som om att man inte vore någon om man inte arbetar. Alltså att jag själv känt så, att det inte funnits i min värld att man "ger upp" arbetslivet. Men nu är det så. Och man Är inte sitt arbete.

Precis som att man inte Är sina sjukdomar/diagnoser. Man har dem.

Igår träffade jag min nya handläggare på FK. Jag blev utfrågad, synad i sömmarna....på natten innan sov jag nästan ingenting och på mötet hade jag sån ångest. Efter mötet, hemma, var jag helt slut men kunde inte vila/sova för jag var så orolig i kroppen. Men jag tror jag tog in mycket av Hennes energier, hennes stress, hon var väldigt orolig till sättet samtidigt som hon var hård på något vis.