Försöker landa

Jag försöker landa. Det känns som om att jag befinner mig i en bubbla och ser omvärlden fortsätta som vanligt. För mig har hela världen stannat upp. Det här är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Allt gick så fort också. Alla planer vi hade. Allt som skulle bli bättre. Det skulle vända. Det Här skulle inte hända.

 Det har gått två och en halv vecka sedan du gick bort. Minnesakten var vacker. Jag tror att du var riktigt nöjd med den. Igår förstod jag att du verkligen är borta, att jag aldrig mer kan träffa dig, skriva till dig, leta efter fina kort till dig, ringa och prata om livet. Du var min närmaste vän. Och det är ett så stort tomrum nu. Vad gör man av det?

Jag har lovat att fortsätta kämpa, för att det ska bli bättre. Och det ska jag göra. Men nu försöker jag bara att landa på något sätt. Små steg framåt. Jag kommer på mig själv med att tänka att nu vill jag ringa dig och berätta om något jag känner eller tänker på eller något som hänt. Det blir aldrig mer så som sagt.