Det har gått en månad nu. Sedan du gick bort. Hur klarar jag mig utan våra djupa, roliga, jobbiga, sorgliga, kloka samtal? All epostkontakt, brev, kort? Våra möten? Du fanns Alltid där. Du var en riktig vän. Och du var så närvarande. Nu är du bara borta. Borta.
Om mina steg fram och tillbaka ut ur min utbrändhet och ångestproblematik. Och om livet i stort och smått.
Utveckling
Jag tror på utveckling. På att lära sig. På att fortsätta kämpa, ibland bara en sekund i taget. Mitt främsta mål är att få ro i själen. För den är väldigt orolig nu. Och det tar sig i utryck på flera olika sätt.
Jag har Fibromyalgi med varierande värk från dag till dag men alltid ont. Jag har generaliserad ångest, social ångest med panikattacker och återkommande depressiva dagar.
Men jag jobbar på att tänka att jag Är inte mina sjukdomar. Jag är så mycket mer än så. Men ibland händer det att jag känner mig som en värkande ångestklump.

skrivet av Alvfe:
SvaraRaderaåå förstår att det är en avgrundsdjup och förfärlig saknad för dej som var så nära .
Men jag tror absolut att hon finns där nånstans i närheten av dej.
En sån fin relation som ni hade kan inte bara försvinna totalt ..även om den nu känns helt bruten.
tänk att det ska vara så krångligt att kommentera i blogger från wordpress ,jag måste ta via anonym
..Alvfe
Ja, ett tomrum som aldrig kan ersättas med något annat.
SvaraRaderaDet är så sant, det kan inte bara försvinna totalt...hon finns inom mig, runt mig...alltid...Oj vad ofta jag kommer på att jag vill ringa och prata med henne. Kommer nog aldrig kunna ta bort hennes telefonnummer ur mobilen.
Kramar
ja lämna det kvar ...tycker också jag
SvaraRadera//alvfe /älwfewor